I Gävle deltar samtliga kommunala grundskolor i metoden, där eleverna får svara på enkäter två gånger per år. Barnen på bilden har inget samband med artikeln.
Den vanliga bilden av mobbning i skolor är att ungefär åtta procent av eleverna blir mobbade och att det, jämnt fördelat, finns en eller två mobbade i varje klass. För enkelhetens och statistikens skull: en kille och en tjej per klass. Skolorna sätter in åtgärder, som kamratstödjarverksamhet, antimobbingskampanjer, men procenten mobbade ligger oförändrad.
Men med en ny modell för att mycket mer exakt hitta de mobbade eleverna kan skolorna sätta in rätt åtgärder där de faktiskt gör nytta: som att flytta de elever som mobbar. Metoden kallas "Gävlemodellen" och har minskat mobbningen i Gävles skolor med 40 procent sedan 2017. Det är Högskolan i Gävle som tillsammans med skolorna och den kommunala satsningen "Brottsförebyggarna i Gävle" utvecklat modellen, efter en rapport från Skolverket, som visade att många insatser mot mobbning inte hjälpt.
Peter Gill är professor emeritus i pedagogik vid högskolan i Gävle och han berättar mer om modellen: Två gånger om året svarar grundskoleeleverna i Gävle på frågor om utsatthet och mobbning. Men ordet "mobbning" nämns inte i frågeformuläret, det kan vara känsligt att svara på.
– Det är viktigt att inte fråga om eleverna blivit mobbade. Istället svarar de på om de blivit knuffade, hånade, utstötta, och får följdfrågor om hur ofta det hänt och vad de upplever vara orsaken till att det hände. Fanns det någon konflikt, var det på skoj eller tror de att uppsåtet var att såra dem?
Därefter är det forskarna som drar slutsatserna. Har flera saker skett på kort tid, med uppsåtet att såra eleven, kan forskarna slå fast att det rört sig om mobbning. Den visade sig inte vara inte jämnt fördelad över kön och skolklasser: I många klasser upplevde inga elever att de mobbades, i andra klasser var det fler än statistikens två utsatta. Forskarna rapporterar till rektorerna hur situationen ser ut på klassrumsnivå och åtgärder kan sättas in – exempelvis att flytta elever som mobbar andra.
Statistiskt sett mobbas två elever i varje klass. Men i verkligheten kan det vara fyra i en klass och ingen i en annan. Bilden är arrangerad.
– Om rektorn får information om att det på skolan finns fyra klasser med fyra mobbade tjejer i varje klass, är det lättare att göra något än att bara få veta att det statistiskt sett är en till två mobbade elever i varje klass, säger Peter Gill.
Sedan Gävlemodellen började användas har flera intressanta upptäckter gjorts. I Gävleskolor med mycket mobbning är det oftare pojkar som drabbas. I skolor med mindre mobbning drabbas relativt sett fler flickor. Varför det är så vet man ännu inte, säger Peter Gill. En annan upptäckt är att offren för mobbningen förändras över tid, men antalet mobbade är konstant.
Fråga aldrig om eleven mobbas. Fråga istället om kränkningar, våld och annan utsatthet, säger professor emeritus Peter Gill. Bilden är arrangerad.
– Tänk en fiktiv skola, med 300 elever, tolv klasser, 25 elever per klass. Om åtta procent är mobbade motsvarar det 24 elever, ungefär två per klass. Men vår studie visar att av de 24 är 18 inte längre mobbade ett halvår senare. I stället har 18 nya tillkommit. Det innebär att sex stycken är långvarigt mobbade. De syns inte. De är kanske knäckta och har men för livet. I de vanliga modellerna kommer skolan inte åt de här eleverna.
Att de utsatta eleverna varierar, men att antalet består, visar också att skolan jobbar aktivt mot mobbningen och även lyckas få slut på den, för många elever. Det visar att skolan inte är passiv och att åtgärderna inte är meningslösa, menar Peter Gill.
Åtta procent av skoleleverna mobbas. Men mobbningen är inte jämnt fördelad över skolklasserna och med Gävlemodellen kan skolan kartlägga i vilka klasser det sker.
Han anser dock att flera metoder för att få slut på mobbning i värsta fall motverkar sitt syfte. Kamratstödjar-projekt, exempelvis.
– Man utsåg klasskamrater att vara kamratstödjare, men vissa utsåg just dem de tänkte mobba. En annan metod, som är rent tragisk, är att kalla in både mobbaren och den mobbade på samtal. Varför ska offret sitta där och lösa problem åt mobbaren? Självklart ska man kalla in båda om det är en konflikt mellan dem som ligger bakom, men om den ena är mobbad? Då motverkar det syftet.