Varje gång Matilda Linder vaknade efter olyckan, trodde hon att allt bara var en hemsk mardröm. Men det avskalade håret, ärren och en obrukbar högersida påminde henne snabbt om vad hon råkat ut för. En vanlig ridtur den 21 juni vände upp och ned på hennes liv fullständigt.
– Men jag är glad att jag lever och att jag kan stå på mina ben, säger Matilda Linder.
Tillsammans med sin mamma, Annika Eriksson, åkte hon till stallet vid sjutiden den där morgonen. Väderprognosen visade på höga temperaturer och tanken var att hinna färdigt sysslorna i stallet under de svala morgontimmarna, för att sedan åka och hämta ett hölass.
Matilda skulle motionera två hästar i den så kallade Svängenhagen intill Trolldal och red först iväg på Sandy. Strax efter sadlade Annika Eriksson Galina och ledde henne till hagen för att spara tid. Då mötte hon Sandy utan ryttare.
Dottern syntes inte till och när hon inte svarade, varken i telefonen eller när Annika ropade, insåg hon allvaret i situationen.
– Jag letade i hagen och fick syn på Matildas fötter som stack ut på en stig.
Annika, som arbetar som undersköterska till vardags, ringde direkt till SOS-alarm och gick in i sin yrkesroll. Hon upptäckte att den ena pupillen var stor och befarade en allvarlig skallskada. När ambulanspersonalen väl var på plats gjorde de samma upptäckt och larmade helikopter. 25 minuter senare flögs Matilda mot Akademiska sjukhuset i Uppsala.
– Att det gick snabbt var hennes räddning.
Matilda minns inget av den dagen, men kommer ihåg resan till Norrköping dagen innan. Veckorna efter är också helt utraderade ur minnet, men Matilda har fått återberättat hur hon låg nedsövd med respirator, opererades och fick åka via Nyköping till Kullbergskas strokeavdelning.
Coronarestriktionerna medgav inga besök, men Matilda var så pass orolig, att familjen fick göra ett undantag. Annika visar en bild på hur de ligger tätt tillsammans i samma sjukhussäng. Andra bilder visar hur Matilda ligger nedbäddad med bandage och slangar och hur ärren ser ut efter operationen.
På fredagen, två veckor efter olyckan, fick hon lämna sjukhuset på permission. Då var kroppens högra sida försvagad på grund av skallskadan. Armen gick inte att lyfta och benet var svårt att stödja på. Ögonlocket var helt stängt.
– Jag sluddrade när jag pratade och sov mycket. Men jag minns inte mycket från den tiden.
Samma dag följde hon med till stallet. Där möttes hon av oroliga och ledsna vänner som försökte förstå vad som hade hänt. Mötet med djuren gav Matilda oanade krafter.
– Hästarna har betytt så mycket och stärkt mina muskler. Jag kunde till exempel inte äta med höger hand, men efter att ha ryktat hästarna ett tag, så gick det.
Envis som få, bestämde hon sig för att bli helt återställd och tävlingsrida på samma nivå som före olyckan.
Då levde 24-åringen ett hektiskt liv, med heltidsjobb på förskola, styrketräning och två hästar i tävlingsform. Tanken var att debutera i 130-hoppning under sommaren, och det målet finns kvar, även om det skjutits upp.
– Jag ska tillbaka till där jag var innan, säger Matilda bestämt.
Det är svårt att föreställa sig att den glada tjejen i stallet är samma person som fick en skallskada för mindre än tre månader sedan. Hon tar in hästarna, borstar och sitter upp för lite galoppjobb i solskenet på utebanan, med mamma vakande strax intill.
– Jag är inte rädd. Men det beror nog på att jag inte kommer ihåg något från olyckan.
Hon har rehabiliterats rekordsnabbt hittills, mycket tack vare bästisen Elsa Mokvist, som enligt familjen var "guld värd" på alla sätt, under den mest traumatiska tiden. Inom kort ska Matilda träffa neuroläkaren och förhoppningsvis få veta mer om hjärnskadan och framtiden.
– En bra dag orkar jag rida två hästar. Men jag är fortfarande svagare i högersidan. Jag är sjukskriven från jobbet fram till årsskiftet.
Högerögat har öppnat sig lite grann och för att inte se dubbelt har Matilda ett par glasögon som skuggar ena sidan. Håret har sakta men säkert börjat växa ut.
I ett uppmärksammat inlägg på sociala medier uppmanar hon hästfolk att alltid berätta för någon annan var man ska rida, för att snabbt kunna få hjälp om olyckan är framme. Matildas sövdes redan i helikoptern och fick sedan en tryckmätare inopererad i Uppsala.
– Det räddade mitt liv, säger Matilda Linder.