Manschettknappen har slutat vibrera. Nu bara darrar den lite lätt. Fast manschettknapp är väl egentligen helt fel ord. Det är inte Mårten Bergströms stil. Han smyckar snarare sina armar och handleder med konst, för evigt. Neo, står det med stora bokstäver på insidan av hans ena underarm.
- Det är han du säger att du är rädd för, säger Mårten Bergström.
Han säger att pitbullterriern hemma är snäll som en hamster. En publik är en helt annan sak. Det var därför han aldrig tidigare hade stått på en scen. Bara skrivit musiken och låtit den ligga, i den klassiska byrålådan.
- Jag skrev min första låt när jag var 15-16 år. Min mamma och låtsaspappa hade en gitarr och den spelade jag på. Dessförinnan spelade jag mycket piano. Jag är självlärd, på gott och ont.
- Men jag är inte speciellt bra. Men det är roligt, det är min terapi, säger han.
Läs hela porträttet i Katrineholms-Kuriren.