Jesper Lönnborg har svårt att hitta stimulans på skolgården. Oliver Engström gillar att "burna" med trampcykeln, och det finns det gott om plats till.
Lunchrast på grundsärskolan Nävertorp. Elever i olika åldrar flockas utanför Ängen och Rönneberga.
Några far runt som tättingar på trehjulingar. Gungar och klättrar. Andra dansar till musik eller chillar i solskenet.
Skolgårdsmiljön här beskrivs som magisk. Stora ytor. Lummig skog. Gräsmattor och en nästan fullstor fotbollsplan. Nära till vatten.
– Ingen kan vara missnöjd under sådana förutsättningar. Men visst är det slitet, säger rektor Helena Hult.
En av områdets få gungor har gått sönder och monterats ner. Färgen på trappredskapet för balansträning flagnar. Grillplatsen är halvdassig.
– Vi kan inte klaga. Men jag tänker att det skulle finnas några fler lekredskap. Skolgården borde kunna utvecklas mer för att gynna barnens utveckling, tycker Hult.
– Den är sådär. Inte helt fel, men jag är lite för gammal för det som finns att göra här, säger Jesper Lundberg i nian.
– Det finns inte så mycket leksaker. Det skulle finnas fler cyklar, tycker Lucas Moström som är på besök inför skolstarten här i höst.
Skolornas utemiljöer är inte bara till för att eleverna ska ”springa av sig” mellan lektionerna. Skolgården är en plats där lek och fantasi bidrar till social och kommunikativ träning, fysisk och psykisk utveckling.
Rätt utformad och underhållen fyller den en central pedagogisk funktion.
– Den är en viktig miljö för våra barn också på deras fritid. Det är viktigt att dessa miljöer är stimulerande.
Det säger Östra skolans rektor Ida Peterzén i en enkät tidningen gjort om skolgårdens betydelse. I enkäten betygsätter rektorerna för åtta grundskolor sina skolgårdar.
Det som generellt får plus är ytorna, närheten till naturen och tillgången på lek- och idrottsredskap.
Det som framför allt får minus är underhållet av redskap, brist på gräsytor och otrygga trafikmiljöer.
Julia Karlsson, Fanny Mattsson och Elsa Ek gillar sin utemiljö. Trappredskapet de sitter på skulle dock behöva rustas, tycker deras rektor.
Underhållet sköts av fastighetsägaren KFAB, som gör årliga översyner av standarden. Däremellan är det upp till skolorna att felanmäla.
Rektorerna tycker överlag att KFAB är lyhört också för mindre önskemål som går utanför underhållet. När skolorna vill göra lite större satsningar, får rektorerna äska medel ur en pott i bildningsnämndens budget.
– Det brukar finnas massor med önskemål. Behovet är alltid större än potten, säger Lars Andersson som arbetar med fastighetsfrågor på bildningsförvaltningen.
Förvaltningen prioriterar investeringar som sätter barns och elevers trygghet främst. De senaste åren har det därför satsats särskilt på utebelysning och solskydd.
– Det som har fått stryka på foten är ny utrustning, medger Andersson.
Att cykla ikapp och sladda är en populär aktivitet bland några av skolans yngre elever. Här Eddie Johansson, Felix Mattsson och Lucas Moström.
I fjol budgeterades inga pengar till skolgårdarna, vilket är ovanligt. I år finns en pott på 1,5 miljoner kronor, utöver en halv miljon som öronmärkts till förskolornas utemiljöer.
Överst på Nävertorpsskolans önskelista står en hinderbana, där eleverna kan träna mer på sin kroppsmotorik. Men med bara 98 elever, är det svårt att få skolpengen att räcka till egna skolgårdsinvesteringar.
Genom att delta i RF-SISU:s rörelsesatsning, får dock skolan stöd, tips och evidensbaserad hjälp att utveckla elevernas fysiska rörelse mellan undervisningspassen.
– Våra barn har kanske svårare än andra att på fritiden vara med i ett fotbollslag eller spela hockey. De riskerar att bli stillasittande. I det sammanhanget betyder aktiviteterna på skolgården oerhört mycket, säger Helena Hult.
Ewelin Christensen försöker förgäves lära Abdi Salaam att hjula på Nävertorpsskolans skolgård.