“Julitabygden har sorg. Skaparen av dess riksbekanta hembygds- och museigårdar, som blivit känd över hela landet för en hembygdsvårdande och kulturell verksamhet av ovanliga mått har gått bort”. Den hedrande men rättvisande beskrivningen gavs i en av länets eftermiddagstidningar den 5 december 1941.
Den person som den svarta rubriken syftade på, var godsägaren och kommendören Arthur Bäckström. Löjtnant Bäckström, som han också kallades, var född i Stockholm 186 och var son till tobaksfabrikören Johan Bäckström och hans maka Lily, född von Erneclou.
Arthur Bäckström startade sin yrkeskarriär inom det militära, därav titeln. Så småningom övergick han till att, som ägare till Julita gård, förvalta arvet efter sin far.
Bakom denna korta inledning döljer sig en livsgärning, som skulle kräva en bok för att beskriva i detalj. En beskrivning av Arthur Bäckström är en beskrivning av en man med kärlek till hembygden och förståelsen för sambandet mellan det gamla och nuet. En skildring av hur Julita blev en allmänkulturell och kyrklig samlingsplats, hur Julita skans och dess byggnader kom till.
Arthur Bäckström var under många år ledamot av kyrkofullmäktige, vilket var ett utslag av hans djupa intresse för och omtanke om kyrka och församling.
Vid restaureringen av Julita kyrka 1905–1908 bidrog han med flera vackra gåvor. Detsamma gällde när gravkapellet uppfördes 1907 och kyrkogårdsportalen 1914. År 1932 invigdes Skansenkyrkan och året därpå klockstapeln, de kanske vackraste minnesmärkena efter Bäckström.
Kanske kände han att krafterna, med ålderns rätt började tryta eller greps han av en föraning. Låt vara hur som helst med den saken, men under sitt sista levnadsår lät Bäckström iordningställa sin egen gravplats invid Skansenkyrkan. Detta hans sista vilorum hann även invigas under hans livstid, mindre än två månader före hans bortgång. Det skedde i samband med en biskopsvisitation den 17 oktober 1941 och invigningen förrättades av biskop G Aulén.
Med sin vidsynthet tillät sig inte Bäckström att endast tänka på Julitabygden och vad som där tilldrog sig. År 1931 donerade han största delen av sitt gods, slottet och museet med vad däri fanns, till Nordiska museet. Det blev då bekant över landet vad Julita gård var och vad Arthur Bäckströms gärning inneburit – och innebär, än idag.