Det hela började med ett frö. En första tanke som slog rot för över tio år sedan. För Gabriella såddes fröet när hon översatte en artikel som handlade om ett hemligt rum i British museum. Vad fanns där inne? Gabriella grävde och fick reda på att det var där man samlat många fynd från antiken, som på den tiden var för stötande för att visas offentligt. I huvudsak sexuella motiv, allt från fallosar till avbildade homosexuella samlag. När man grävde ut kring Pompeji blev antikens falloskult tydlig, men det passade inte alls. Engelsmännen trodde att antiken var en upplyst tid och blev chockade av allt "snusk".
Gabriella funderade vidare. Vilka var det som åkte runt och grävde upp alla de här skatterna? Var det folk med goda avsikter som ville visa och bilda folket? Nej, kom hon fram till. Det var besatta samlare som letade skatter åt sig själva. Namnet på en hemlig orden dök upp. Society of Dilettanti. Den fanns alltså på riktigt, inte bara i Håkanssons roman. Flera av personerna är verkliga, och en sak har Gabriella klart för sig efter att ha studerat sällskapet.
– De var galnare i verkligheten än de är i boken. Riktigt excentriska herrar. För mig blev det en drivkraft att dra fram ur skuggan sådant som sopats under mattan i historieskrivningen.
En dag 2002 när Gabriella gick på Drottninggatan i Stockholm kom hela romanidén till henne.
– Jag rusade till en pappershandel i närheten och köpte det finaste blocket. Sen skrev jag maniskt ner hela historien.
Men just då lät boken sig inte skrivas. Det gick inte att hitta ro i Stockholm för ett sådant projekt. Dessutom hade Gabriella annat att brottas med.
– Jag skilde mig och gick i terapi i fem år.
Men idén låg ändå där och väntade. Sen började allt falla på plats. Gabriella träffade en ny man, en författare han också, från Småland. Det visade sig att båda bar på samma dröm, att ägna sig mer helhjärtat åt skrivandet.
– Efter några veckor flyttade jag in hos honom. Efter några månader sålde vi våra lägenheter och köpte ett hus i Skåne.
Det var för sex år sedan. Tiden var kommen, allt satsades, men naturligtvis fanns problem på vägen.
– Taket blåste av och den bistra verkligheten med livet på landet har interagerat med oss. Men jag har inte behövt jobba med något annat och det tror jag är avgörande för att man ska kunna skriva en sådan här bok.
Research har varit en stor del av arbetet.
– Det gäller att kunna så mycket så att man kan beskriva det som är sant, för att sedan ljuga friskt i nästa scen. Trixet man måste göra är att lura läsarna från första sidan så att de dras med in i äventyret, förklarar Gabriella.
Hur är det då att leva två författare under samma tak, båda engagerade ni stora bokprojekt? Gabriella kommer med en andra del på sin bok om Aldermanns nästa år. Hennes pojkvän Thomas Engström har precis gett ut en av tre kriminalromaner som han har kontrakt på.
Svaret heter struktur och disciplin. Paret går upp tidigt varje morgon och går raka vägen till sina datorer i varsin sida ända huset. Ingen frukost. Sedan jobbar de koncentrerat och tyst fram till lunch. Inget prat.
– Thomas och jag har båda bästa fokus på morgonen. Det behövs superfokus, annars kan man inte skriva sådana här projekt.
På eftermiddagen tränar de. Gabriella springer sex kilometer. Sen hem igen och några timmars läsning av researchböcker. På kvällen tittar de på tv-serier ihop, diskuterar intriger, karaktärer och vändningar.
– Vi hjälper varandra. Sitter man själv blir det dystert och man kan tvivla. Nu är det glädje.
Så rullar det på, dag efter dag. Väldigt inrutat. Kanske lite väl inrutat?
— Jag skämdes lite och tänkte, är det onormalt? Men så träffade jag Kjell Westö och han sa: det är helt normalt. Det är en munktillvaro. När han beskrev sin dag var det nästan exakt i detalj. Som att sitta på institution. Det krävs för att hålla ihop projektet. Jag hade aldrig kunnat göra det i Stockholm.
Med all research har Gabriella skapat sig en parallell värld.
– Min pojkvän säger att han fruktar den dag son böckerna är slut. Min dröm är att det ska gå bra för böckerna. Då vill jag skriva förhistorien, en prequel om pappan Gideon Aldermann.
Just nu har Gabriella inte tid att skriva på grund av alla framträdanden, som det på Litterär Afton i Katrineholm. Det kan vara elva framträdanden på två veckor. Ett ändlöst flängande mellan Ystad och Stockholm och många sena kvällar. Men hon håller liv i sin fiktiva värld genom en Facebooksida där hon lägger ut bilder, boktips och allt möjligt.
– Tanken är att man kan följa sidan samtidigt som man läser. Så kan man till exempel se hur Richard Payne såg ut eller hur ett typisk nyklassiskiskt hus såg ut.
Så småningom hoppas Gabriella att det lugnar ner sig. I december planerar hon att stänga dörren till skrivarhuset.
– Då kliver jag in i institutionstillvaron igen. Annars blir det ingen andra bok.
Och det tycker nog många skulle vara synd.