Lars mammas lilla polisbricka i guld. Hennes personnummer står på baksidan, vilket ledde polisen till Lars, när smyckena dök upp hos en gulduppköpare.
Hösten 2022 dog Lars Gillbergs mamma Gunilla. Hon och Lars pappa Åke bodde i ett seniorboende i centrala Katrineholm. När mamman dött hade pappan svårt att klara sig själv och han beviljades hemtjänst. Ganska snabbt blev pappans hjälpbehov mer omfattande, särskilt när han fick diagnosen demens. Snart räckte inte hemtjänsten; pappan behövde mer tillsyn och fick plats på ett äldreboende i kommunen.
Men i januari 2024, innan pappan flyttat från boendet i centrala stan, fick Lars Gillberg ett samtal från polisen.
– Det var en polis som jobbar med beslag som ringde. De sa att de har tillsyn över gulduppköpare och att de via Guldbrev träffat på ett smycke med min mammas personnummer på. Polisen som ringde tyckte att det var konstigt och undrade om jag kände till något.
Lars Gillberg visste inte om att mammans smycken saknades och han visste inte var hon hade förvarat dem. Smycket med personnumret kände han till, mamman hade arbetat som civilanställd inom polisen och vid ett tillfälle fått en liten polisbricka i guld, med sitt personnummer graverat på. Nu hade någon lämnat in det smycket, samt ett tiotal andra smycken, till Guldbrev, som köper upp guld.
Guldbrev sammanställer en lista med smycken de fått skickade till sig och lämnar den till polisen, just för att kunna identifiera stulna föremål.
När Lars Gillberg fått samtalet började han gå igenom gamla foton och datum.
– Man börjar fundera, vad fanns egentligen? Jag tittade i fotoalbum och såg, "ja just det, det halsbandet", "det armbandet". Det stod namn och datum i en del smycken.
Lars morfars förlovningsring, med Lars mormor Irmas namn graverat.
Bland smyckena som polisen hade fanns en ring med "Irma" och ett datum graverat. Irma var Lars mormor och ringen hans morfars förlovningsring. Ett armband hade namnet "Margareta" graverat, som Lars kunde koppla till sin pappas moster Greta.
Lars Gillberg förstod ganska snart att polisen hade ett namn på en misstänkt person, den som lämnat in smyckena till Guldbrev. Personen arbetade inom hemtjänsten, men Lars fick aldrig namnet på personen. Lars själv förhördes av polis vid ett par tillfällen och fick se bilder på smyckena. Några kunde han med bestämdhet identifiera, andra var han mer osäker på.
Lars var tveksam inför att ta upp saken med kommunen, mest eftersom pappan fortfarande bodde kvar på samma boende och han ville skydda sin pappa. Men när pappan flyttat ringde Lars Gillberg chefen för hemtjänsten.
– Jag sa att "någon av dina anställda stjäl från de äldre". I mina ögon är det stöld. Chefen var trevlig och lyssnade, men jag fick inte känslan av att "det här ska vi gå till botten med".
Lars Gillberg med hunden Cindy.
Så småningom gav polisen beskedet att utredningen skulle läggas ned. Personen som lämnat in smyckena till Guldbrev hade i förhör sagt att Lars pappa Åke gett honom smyckena. Eftersom Åke är dement är det svårt eller omöjligt att fråga honom vad som hände.
Men Lars Gillberg kan inte tänka sig att pappan gav bort smyckena.
– Jag bedömer rimligheten till noll, att han gav bort dem. Jag tror inte att han visste om dem ens. Och jobbar man inom hemtjänsten kan det väl inte vara förenligt med deras regler att ta emot saker från brukare? Jag tror att de har stenhårda regler.
Vare sig det är fråga om stöld, eller om personen tagit emot guldsmycken från brukaren, i detta fall Lars dementa pappa, tycker Lars att det är fel.
– Jag är heligt förbannad över att man gör så här när man jobbar i hemtjänsten.
Han tvekar inför att kontakta försäkringsbolaget, eftersom han inte är helt säker på vilka smycken hans mamma hade.
- Jag vill inte så gärna riskera att anklagas för försäkringsbedrägeri, säger han.
Han funderar på vem som kan ha tagit – eller "fått" – smyckena.
– Så fort polisen sa "en i hemtjänsten" tänkte jag "vilken skitstövel är det?" En del såg jag bara enstaka gånger. Jag kände igen sex-sju stycken som var där mer eller mindre ofta. Har jag suttit och fikat med någon som tagit smyckena? Jag var egentligen nöjd med hemtjänsten, men en av dem har ju gjort det här.
Lars Gillberg varnade sin pappas grannar på seniorboendet i Katrineholm.
– Jag sa "håll koll på era smycken".
Han och hans pappa ska få tillbaka tre smycken, de som Lars med säkerhet kunde identifiera.
– Det kanske låter skrytigt, men jag är inte så intresserad av det ekonomiska värdet i dem. För mig och kanske för pappa är det affektionsvärde i smyckena.
Peter Göransson är kommissarie hos polisen i Katrineholm. Han säger att man har möjlighet att överklaga beslutet om man är missnöjd med att en utredning lagts ned.
– Då tittar en åklagare på det och kan bedöma att det ska tas upp igen.
Susanna Kullman är biträdande förvaltningschef på social- och omsorgsförvaltningen.
Susanna Kullman är biträdande förvaltningschef på social- och omsorgsförvaltningen i Katrineholm. Hon säger att rutinerna är tydliga. Hemtjänstpersonalen får inte ta emot gåvor av brukarna.
– I stort sett ingenting. En kopp kaffe om man städat färdigt och sitter tillsammans och pratar. Det är väldigt viktigt att man som personal markerar det. Många äldre som man kommer hem till vill ge saker. Man är tacksam att man fått fint stöd och då gäller det som personal att man säger nej.
Hon säger också att om en enhetschef får höra av anhöriga att saker försvunnit och att personalen misstänks, ska man först lyssna, sedan försöka kolla upp saken, exempelvis genom att se vem som arbetat var genom loggar.
– Man får försöka titta på de parametrar man har och prata med sin personalgrupp. Det är klart att man kan tänka sig att den anhöriga ska få ett samtal tillbaka.
Detta är andra delen i vår granskning av brott inom hemtjänsten. Läs fler delar här:
Del 1: LISTA Här är brotten som begåtts av personal inom hemtjänsten