Det mesta som finns på väggarna ska de boende kunna känna på – här är en dam med riktiga knästrumpor, förkläde och en väska fylld med saker som de boende plockar ur och fyller på omvartannat.
– Korridorer är väldigt tråkiga. Då tänkte vi att vi ska göra teman på varje del av korridorerna.
Det säger Karin Söderberg som jobbar som undersköterska på Norrgläntans demensboende. Hon och hennes kollegor har därför skapat konst på väggarna, konst av återvinningsmaterial.
– Vi har gjort allting helt själva och de boende kan stanna upp, titta, beröras, känna och minnas, berättar hon.
Konsten avleder till viss del de boende både från oro och vandringsbeteende. Den leder också till glädje och samtal.
– Kan vi väcka deras sinnen ökar vi också deras livskvalitet.
Nu är Karin Söderberg en av tre nominerade till utmärkelsen Årets lokala hjälte i Katrineholm.
– Nämen. Vad roligt. Det känns fantastiskt. Jättejättekul! utbrister hon.
Det är inte första gången som Karin Söderberg och hennes kollegor nomineras till en utmärkelse för sitt arbete. I år är de även nominerade till Aftonbladets pris "Svenska hjältar", för sitt arbete med att skapa konst av återbruk.
– Det känns så fantastiskt att det positiva lyfts fram i demensvården. Det är inte bara elände, som det ofta skrivs om. Jag blir jätteglad.
Det hela började för fyra år sedan när personalen vill förändra sitt arbetssätt. Först skapade de en riktig frisörsalong dit de boende kunde gå för att få håret klippt eller naglarna målade.
– Frisörsalongen används. I vanliga fall kommer det en frisör dit och de boende sitter där när de har tvättat håret,
I dag pryds väggarna i korridorerna bland annat av de fyra årstiderna, en björkskog, ett körsbärsträd som ständigt blommar, en glassbar vid Medelhavet och ulliga får.
– Nästan allt är återbruk av gammalt material. Midsommarstången är exempelvis gjord av gamla stuprör. Här finns någonting för alla.
De boende får också vara delaktiga vid tillverkningen.
– De kan hålla en bräda, måla lite, hålla i en pensel. Det är meningen att de ska känna att de är med.
Mycket av det som händer på väggarna kan de boende relatera till. Många saker väcker minnen från barndomen.
Karin berättar om den äldre kvinnan som var helt övertygad om att hästen på väggen, med sadel av skinnstövlar och riktigt träns, var den häst som hon växte upp med på ön där hon bodde när hon var liten. Hon berättar om kvinnan som hade tappat allt, men som log när de lade hennes hand på det ulliga fåret på väggen.
– Konsten väcker minnen som finns inom dem. Det är fantastiskt. Men sedan glömmer de, så man kan ju gå hur många gånger som helst.
Doha Shakor, Tuija Pihlajamäki och Karin Söderberg är arbetskamrater på Norrgläntans demensboende.
Karin Söderberg stortrivs på sin arbetsplats och med sina kollegor Tuija Pihlajamäki, Doha Shakor, Aynur Yalcin och Jasmine Ali.
– Vi är en bra grupp och det här är ett roligt sätt att arbeta på.
– Det känns så bra att det blir uppmärksammat vad man kan göra för att väcka deras sinnen. Man ser människan som han eller hon en gång har varit. Kan man beröra en kort stund är det guld värt.
– Det måste ju vara mycket roligare att gå i en korridor full med olika teman istället för gråa väggar.
Alla dörrar till de boendes lägenheter har också fått rutor av färg.
– När man blir dement är det lättare att komma ihåg en färg, att man bor vid den röda dörren.
Inspirationen kommer från demensboendet Pilehuset i Danmark. När pandemin är över vill gärna personalen visa upp konsten och inspirera fler boenden att skapa.
– Vi hoppas kunna inspirera fler, säger Karin Söderberg.
