Agneta Pieslinger påminns om annandagen 2004 genom sin sargade fot. Foten värker ständigt och ärren är omfattande. Pressklippet kommer från Katrineholms-Kuriren där paret ett halvår efter olyckan intervjuades.
Efter avklarad frukost går familjen Pieslinger ner till stranden i den lilla staden Patong. Max och Agneta har sitt 14-åriga barnbarn med sig på semesterresan till den thailändska turistön Phuket, där de tre firat jul.
– Vi hade firat julafton på vårt hotell och på juldagen hade vi varit på en heldagsutflykt med båt till Phi Phi-öarna. Det var ju tur att vi inte var kvar där när det hände, säger Agneta Pieslinger.
Phi Phi-öarna mer eller mindre utplånades av tsunamin 2004.
Familjen satt på stranden i Patong när vattnet plötsligt sögs utåt och försvann. De thailändska långbåtarna, som brukar ligga förtöjda i strandkanten, stod plötsligt på sandbotten. Fiskar, som plötsligt inte hade något vatten att simma i, låg och hoppade.
– Folk började ge sig ut där det nyss varit vatten och började plocka musslor och snäckor. Ingen förstod vad som hade hänt eller vart vattnet tagit vägen, inte ens de thailändska fiskarna visste. De bad om hjälp att skjuta ut sina båtar i vattnet igen. Sedan såg vi den enorma vågen. Det var som en svart vägg och den for fram med ett enormt brakande ljud av allt bråte som den förde med sig, säger Max Pieslinger.
Den 3 januari 2005 bärs kistor med kvarlevor av svenskar som omkommit i flodvågen ombord på ett militärplan på Phukets flygplats.
Max, Agneta och barnbarnet började springa in mot staden. Men de hann inte mer än över den intilliggande gatan förrän tsunamivågen slog omkull dem.
– Det var som en stor vägg. Jag minns hur jag såg båtarna kom åkande mot oss, säger Max.
Agneta höll barnbarnet i handen, men när vågen träffade dem tappade hon taget.
– Jag hann tänka "nu är det slut" innan jag försvann under vattnet, säger hon.
Max sköljdes in i en lokal som han tror var en restaurang. Stora vattenmängder fyllde lokalen och han fick tag i ett föremål i taket. Ett tag trodde han att hela rummet skulle vattenfyllas och att han skulle drunkna. En thailändsk kvinna hängde sig fast i hans fot.
– Plötsligt drog sig vattnet tillbaka och kvinnan sögs ut med vågen. Jag vet inte vad som hände henne, jag såg henne aldrig mer, säger Max Pieslinger.
Han sprang ut i det kaos som rådde efter vågen. Det låg en massa bråte och döda människor på gatan. Max fick se barnbarnet som hade klamrat sig fast vid en lyktstolpe. Hon fick hjälp av några thailändare att ta sig ner och tillsammans fortsatte de att leta efter Agneta.
– Jag höll mig fast i en vattenskoter invid en husvägg. Plötsligt hörde jag hur någon ropade "mormor", säger Agneta.
Agneta Pieslinger har sparat en del pressklipp. Bilden på Katrineholms-Kurirens förstasida togs av en Expressen-journalist på sjukhuset i Bangkok.
Det skulle visa sig att hela familjen Pieslinger hade haft en otrolig tur. Istället för att sugas ut i havet, dränkas eller krossas av bråte lokaliserade de varandra levande inom en radie av 100 meter.
– När vi sett filmer och bilder från platsen i efterhand är det svårt att förstå att vi sitter här i dag, säger Max.
Han hade lättare sårskador, barnbarnet var chockat, men för Agneta var det värre. Hennes ben var av, det blödde kraftigt och hon hade mycket ont.
– Någon rev av tyget från barnbarnets kjol och drog åt det hårt runt mitt ben för att minska blodflödet, säger Agneta.
Trots Agnetas sargade ben lyckades alla tre ta sig in mot land och upp mot sitt hotell.
– Vi såg aldrig om det kom fler vågor, vi var i säkerhet, säger Max Pieslinger.
Statsminister Göran Persson höll en presskonferens i Phukets stadshus den 17 januari 2005 tillsammans med Norges statsminister Kjell Magne Bondevik och den finska statsministern Matti Vanhanen. Man räknade då med att omkring 30 000 personer från Norden befunnit sig i området som tsunamin slog mot.
Vid hotellet fick de hjälp. Agneta lades på ett lakan och bars till en bil som kunde ta dem till sjukhuset i Patong. Där rådde det fullständigt kaos. Patienter låg på golvet i enorm trängsel.
– Bakom ett plastskynke låg det fullt av döda kroppar travade på varandra, säger Max Pieslinger.
När Agneta låg på sjukhuset dök tidningen Expressen upp och familjen fick kontakt med journalisterna. Hennes ben var mycket infekterat och förbanden hade inte bytts. Det hade börjat lukta illa om såren. Kanske var det pressens besök som fick saker att hända, funderar paret, men plötsligt skedde saker väldigt fort. Agneta flögs till ett sjukhus i Bangkok där hon blev opererad.
– De opererade henne från morgon till kväll, säger Max Peislinger.
Operationen var komplicerad. Man fick transplantera hud och senor och skära bort infekterad vävnad. Agneta visar sitt knäveck där man tagit hud för att lappa ihop foten.
– Det var en väldigt svår infektion. De gav mig den starkaste antibiotikan de hade och sa hjälper det inte kommer de bli tvungna att amputera benet, säger Agneta Pieslinger.
Khao Lak, norr om Phuket, omkring 20 dagar efter vågen.
Agneta var trots antibiotika och operation fortfarande i väldigt dåligt skick. Det kom två svenska läkare till sjukhuset och tittade på henne. De fick också besök av Expressen, som tog en bild på Max och Agneta, en bild som även publicerades i Katrineholms-Kuriren. I artikeln hade deras dotter intervjuats som var frustrerad över hur långsamt de svenska myndigheterna agerade.
Agneta fick veta att det kunde bli svårt att flyga hem henne i det skick hon var eftersom hennes skador krävde omfattande syrgasbehandling. Men kanske var det ännu en gång publiciteten, i bland annat Expressen, som fick saker att hända.
Familjen fick plötsligt flyga hem med ett isländskt plan som tillfälligt byggts om till ambulansplan.
Minnena av annandagen 2004 har kanske bleknat något, men Agneta Pieslinger påminns varje dag om tsunamikatastrofen. Hennes fot värker ständigt och ärren är omfattande. Hon tar av sig strumpan och visar foten.
– Vi fick ju lära oss ett nytt ord då, tsunami. Det var ingen som visste vad en tsunami var på den tiden, säger Agneta Pieslinger.
Ännu en annandag jul är snart här och i år är det 20 år sedan Agneta och Max Pieslinger fick uppleva hur den dödliga flodvågen brutalt slog in mot land. "Jag tänker ofta på vilken enorm tur vi hade, att vi överlevde och hittade varandra direkt efter vågen", säger Max Pieslinger.
Paret Pieslinger har alltid älskat att resa och resan till Phuket 2004 var parets första Thailandsresa, efter en rekommendation från en kollega som besökt Phuket tidigare. Trots traumat de upplevde i Thailand har de återvänt till både Phuket och Thailand flera gånger. Den första resan tillbaka till platsen där de var nära att förlora livet, var mycket för att bearbeta händelserna, säger de.
– Vi fick bland annat fick träffa två av de thailändare som hjälpte oss direkt efter vågen. Det kändes lite speciellt när vi gick ner till stranden igen, säger Max.
Då hade det bara gått fyra år sedan katastrofen, men det gick knappt att se några spår av vad som hänt på samma ställe tidigare. Allt var återuppbyggt och turistkommersen pågick för fullt igen. Däremot har de thailändska orterna vid vattnet numera skyltar som visar i vilken riktning man ska springa för att söka skydd vid tsunamilarm.
– De har ju ett helt annat varningssystem i dag mot vad som fanns då, säger Max.
En skadad svensk bärs ombord på ett plan för ambulanstransport hem till Sverige den 30 december 2004. Bilden är tagen på Phukets flygplats.
Paret berättar att de fortfarande har respekt för stora vågor. När de semestrade på Kap Verde-öarna gick vågorna i Atlanten höga. Därför var de var väldigt försiktiga vid bad.
Reseintresset har Max och Agneta fortfarande, även om de med årens rätt inte längre orkar flyga så länge som 10-12 timmar, som en flygresa till Thailand brukar ta.
– Det börjar bli jobbigt att sitta ner så länge. Men flygresor på några timmar är inga problem, säger Max Pieslinger.
I parets lägenhet i Katrineholm är det julpyntat när tidningen hälsar på. Ännu en annandag jul är snart här och i år är det 20 år sedan de fick uppleva hur den dödliga flodvågen brutalt slog in mot land.
– Jag tänker ofta på vilken enorm tur vi hade, att vi överlevde och hittade varandra direkt efter vågen, säger Max Pieslinger.