– Jag var mellan två bränder ett tag, så jag hade en väska packad redan igår med det som var viktigast, säger Gosia Machaczka när vi får kontakt under torsdagskvällen, svensk tid.
I Los Angeles, USA, är det torsdag förmiddag. Klockan är runt 10 och Gosia Machaczka har åkt in till jobbet på Mattel, leksakstillverkaren som producerar Barbiedockan, där hon jobbar som produktfotograf. Hon är mest där för att komma undan röken i kvarteret där hon bor, där det fortfarande brinner i kullarna. På kontoret luktar det mindre bränt, även om de också bär munskydd för att slippa andas in den giftiga röken.
Enligt SVT var det minst fem aktiva bränder i staden och dess närområden under torsdagen. Bränderna, som räknas som de värsta staden har sett i modern tid, täcker en 135 kvadratmeter stor yta varav den största härjar i kändistäta stadsdelen Pacific Palisades.
Minst tio personer beräknas ha dött, över 10 000 byggnader har förstörts och drygt 180 000 personer har ombetts att lämna sina hem.
På vägen hem från jobbet i en Über under onsdagen ser Gosia Machaczka hur nära elden har kommit hennes lägenhetshus, som ligger mellan det populära turiststråket Sunset Boulevard och kändistäta Hollywood Hills.
– När vi åker in på Sunset ser jag att branden är precis vid mig, ungefär tre kvarter bort. Det tar mig tio minuter att gå dit när jag går på hike.
Så fort hon kliver ur bilen ringer hon en av sina svenska vänner som bor ett kvarter bort. Hon säger att det är dags att fly.
– Jag sa "vi måste dra, du behöver packa". Hon sa att hon håller på med tvätten och jag sa "men det här är på riktigt". Man kände i luften att branden var nära, hela berget brann. Jag tänkte att även om branden nog inte kommer ner till oss så kommer vi att bli helt fast här när de ska evakuera.
Gosia gjorde upp planer för var hon och vännen skulle åka och ordnade skjuts. Tio minuter efter att hon gått hemifrån kom evakueringsordern på deras telefoner.
– Då började alla åka så det blev helt stopp i trafiken. Den som skulle hämta oss sa att det inte går, vi gick till en annan vän för att sitta i deras bil för att slippa andas in röken. Resan som skulle ha tagit en kvart tog oss nästan två timmar för att alla fick panik och skulle iväg.
Gosia Machaczka hade då redan packat sin väska med det viktigaste, utifall det skulle bli bråttom. När hon under torsdagskvällen gick in och hämtade lite fler saker reflekterade hon över hur svårt det är att avgöra vad som är viktigt att ta med sig i en krissituation.
– Inget är egentligen viktigt i såna här situationer. Jag tog min laptop, kamera, mina linser och lite kläder. Jag tog inte mina dyra kläder, bara nåt som var rent. Sen när jag började ta ner bilder från kylskåpet blev det väldigt känslosamt. Det här är mina minnen, om de försvinner kan jag inte få tillbaka dem.
När de väl kom fram till vännen de skulle sova hos upptäckte de hur olika de hade prioriterat i stunden.
– Jag upptäckte att jag hade tagit med mig min kalender av nån anledning. Min vän som också packade snabbt hade tagit med sig nötter från Hawaii som var en present till mig, men hade nästan inga kläder till sig själv.
Prognosen för branden ser just nu lite bättre ut. De vindar som gjorde släckning med helikopter omöjligt i området har avtagit.
– Den vid mig har de kontroll över just nu. De har lyft evakueringsordern men säger att man inte borde åka tillbaka på grund av den dåliga luftkvaliteten. Som det ser ut nu är det ingen fara för att mitt lägenhetshus ska brinna upp så vi får se hur jag gör ikväll, om jag åker tillbaka.
Hur pratar man om bränderna där du är?
– Många är rädda. Jag har vänner vars vänner har förlorat sina hus och alla djur. Många känner att det är som en apokalyps, och vi är ändå vana vid bränder. Alla jag känner som har bott här längre än jag säger att de aldrig har sett det så här illa. Men folk hjälps åt och skickar information och checkar in med varandra.
När Gosia Machaczka åkte hem under torsdagskvällen kom hon fram till en lägenhet täckt av ett tunt lager aska. Trots att alla fönster var stängda hade röken lyckats sprida ut de små, vita partiklarna överallt.
Hon har nu bott i Los Angeles i åtta år och ser det som hemma. Trots bränder, jordbävningar och skjutningar är hon fast besluten att stanna. Men det är ett beslut hon ibland behöver försvara.
– Ibland kan det vara svårt att förklara för folk varför man stannar här. Men inget land är perfekt.