"Nu är vi ganska öppna och tydliga med vad vi tycker. Det är inga hard feelings", säger Johanna Johansson om hur det är att skriva tillsammans med sin syster.
Förra våren pratade Katrineholms-Kuriren med författaren Sara Molin om boken "Ta ner solen", inspirerad av hennes kusins sällsynta sjukdom: EPP. Enkelt förklarat en allergi mot solljus. Nu är Sara Molin aktuell igen, denna gång tillsammans med sin syster Johanna Johansson.
I deras feelgoodroman "Sensommarvals" är huvudkaraktären en äldre man, 85-åriga Edvin. Han lever ensam och ser sitt barndomshem sakta förfalla. Genom vänskap och återförening med sin ungdomskärlek finner Edvin ny mening i livet.
Idén till boken kom från systrarnas farmors kärlekshistoria.
– Vår farmor är 98 år i dag och träffade en ny man vid 80 års ålder. Det var så fint att få se att nyförälskelse kan vara lika stark när man är 80 som när man är 17. De fick många fina år tillsammans, säger Johanna Johansson.
– Vi ville visa att livet inte är slut vid en viss ålder, fortsätter hon.
Att skriva en bok tillsammans som syskon är relativt ovanligt. När vi frågar hur det var att skriva ihop svarar Sara Molin:
– Det var ett tag sedan sist vi skrev ihop, så det var kul att hitta tillbaka till det samarbetet igen. Det känns som ett välsmort team på något vis. Det har flutit på väldigt bra.
Givetvis undrar vi om syskonbråk uppstår och om det finns några utmaningar i att skriva tillsammans.
– Ytterst sällan skulle jag säga. Vi står varandra väldigt nära och bor nära varandra med våra familjer. Det kanske var lite svårare att skriva ihop förr. Då kunde det vara lite mer känsligt med feedback. Nu är vi ganska öppna och tydliga med vad vi tycker. Inga hard feelings, säger Johanna Johansson.
Hur har arbetsfördelningen sett ut?
– Vi hade en lös skiss när vi skrev första utkastet. Sedan skrev vi vartannat kapitel, och gav varandra feedback, säger Sofia Molin, och avslöjar att de just nu sitter med en uppföljare.
– Nu har vi en tydligare kapitelskiss och ett kapitelsynopsis redan från början. Vi har ett dokument utöver manuset som båda är inne i. Allt är mer planerat den här gången, säger Molin.
Systrarna Sara Molin och Johanna Johansson laddar upp för att springa halvmaraton tillsammans.
Men systrarna Sara Molin och Johanna Johansson har inte bara intresset för böcker gemensamt. Även löpning står högt i kurs. De har sprungit KK-joggen ett antal gånger, men ska nu springa halvmaraton. Sara Molin berättar att deras löpning även påverkar deras skrivande positivt.
– Det är väldigt kul att göra det tillsammans. Jag behöver verkligen löpningen, både för kreativiteten och sinnesron. Just halvmaraton hade jag nog inte anmält mig till om inte vi båda hade gjort det. Det är som med skrivandet, vi peppar varandra, säger Sara Molin.
Johanna Johansson håller med.
– Framför allt är det bra för den mentala hälsan, men jag tycker även att man ofta får nya idéer efteråt, säger hon.
Tillbaka till Julita och gården Hälleråd, i Gimgöl, som gett romanen liv.
– Tiden här har verkligen präglat mig, och jag tror inte att jag skulle kunna skriva den här typen av berättelse om jag inte hade vuxit upp i en sådan miljö, säger Johanna Johansson. Sara Molin tar vid.
– Det var ett mindre sammanhang, en mindre ort. Men det var just vänskapen över generationsgränserna som gjorde det så speciellt. Släkten var ett tydligt tvärsnitt av detta, där alla generationer var representerade.
De lyfter verklighetens människor, som gett upphov till romanens karaktärer.
– Jag har svårt att prata om det utan att bli rörd. För oss var de äldre vi växte upp med förebilder när det kom till att ta hand om varandra.
Fastän Kalvinge är en fiktiv ort i boken finns miljöerna och karaktärerna från Julita med. Bland annat återfinns syskonens farfars släktgård.