Migrationsverket ser inga skäl att ta hänsyn till att Juri levt mer än halva sitt liv i Sverige.
Han är 23 år, uppvuxen och fostrad under blågul flagg. Här har han gått i skola sedan lågstadiet. Här har han skaffat sig ett yrke och ett jobb, betalar skatt och räkningar.
På fritiden spelar han i ett band med en barndomskompis. De drömmer om att slå igenom.
I de flesta avseenden är Juri som vilken 23-åring som helst. I ett är han det inte. Han får inte stanna i Sverige.
Först är han tveksam till att intervjuas. En tidningsartikel påverkar inte hans belägenhet, säger han. Ändå väljer han att berätta, om sin situation och om människan bakom ärendenumret i Migrationsverkets databas.
Så länge han minns, har andra människors beslut dikterat hans liv. Han var nio när han kom med sin familj från Ryssland med hopp om asyl. Juri hamnade i Vingåker och förberedelseklass på Sävstaskolan.
Medan han snabbt rotade sig utreddes familjens asylskäl. De hade tvingats fly, förklarade de, eftersom rysk polis och korrumperade myndigheter underlät att skydda dem mot kriminella lånehajar som de hamnat i skuld till.
Asylansökan avslogs. Uppgifterna bedömdes inte trovärdiga. Sedan avvisades familjens överklagan av migrationsdomstolen. Beskedet kom samma dag som Juris klass besökte Tom Tits.
– Det var en så rolig dag! Jag kunde inte snabbt nog komma hem och berätta om allt jag varit med om. Där mötte jag mamma i tårar. Hon höll på att packa våra saker.
Men inte för att lämna Sverige. Familjen gick under jorden. I fyra år.
Tiden som gömd skulle sätta djupa spår. Förvisso rymde den en vardag och ett visst mått av normalitet. Juri bytte skola och gick dit varje dag, lekte med kompisar, fick en lillebror. Men paranoian var alltid närvarande.
Som tonåring berättade han i ett Sveriges radio-reportage om den ständigt gnagande oron för att avslöjas och bli hämtad av polis. Han minns studiebesöket inför högstadiestarten på Vidåkersskolan:
– Då fick jag se några av mina gamla kompisar från Sävsta. Jag tänkte: ”Snälla, kom inte fram till mig”. "Är det inte Juri?" undrade någon. ”Nej!!”, sa jag. Men när alla sedan gick runt i skolan och tittade, kunde vi inte låta bli att vinka åt varandra.
På högstadiet stöpte Juri om sig till Jonathan. Det kändes tryggare med en påhittad identitet.
– Jag hade haft en kamrat som hette Jonathan och tyckte det var fint. Hansson tog jag efter någon som min familj kände.
Efter de fyra åren var utvisningsbeslutet preskriberat. Familjen sökte asyl på nytt. Dödshotet kvarstod, enligt föräldrarna. Juri har aldrig haft anledning att betvivla det.
Ingen vet hur många män, kvinnor och barn som levder gömda i Sverige efter att ha fått nej till asyl.
I en intervju med Migrationsverket fick han berätta hur han trodde att det skulle vara att återvända till det Ryssland han inte längre mindes. Hans enda koppling dit var en mormor han ibland pratade med i telefon vid högtider.
– Eftersom hon fanns där skulle det inte skada mig att återvända, tyckte de. Hotbilden togs det ingen hänsyn till.
"Jonathan" gick i nian när också den andra ansökan avslogs. Han är fortfarande tacksam mot klasskamraterna som skrev protestbrev till Migrationsverket. Men det var förgäves. Familjen gömde sig på nytt. Juri blev deprimerad.
– Vad gör man för fel när man hela tiden får avslag? Jag klandrade mig själv och isolerade mig. Jag brukade vara en extrovert person. Numera har jag svårt för att prata med andra människor.
Gymnasiet blev en räddningsplanka. Han började på el- och energiprogrammet i Katrineholm och utbildade sig till elektriker. Men efter examen gällde utvisningsbeslutet fortfarande.
Juri Timofejev i arbete med elinstallationen till en ny vävstol som Voith investerat drygt 25 miljoner kronor i.
– Hela tiden som jag levt gömd har jag ändå existerat. Jag har gått i skolan, presterat, varit produktiv. Efter gymnasiet började mina kompisar jobba och tjäna pengar. Jag var tvungen att vänta ut det sista året som gömd.
2018 kunde han för första gången söka asyl för egen del. Han fick hjälp med ett temporärt tillstånd att söka jobb. I dag arbetar han som fabrikselektriker på Voith paper fabrics i Högsjö och trivs bra.
Här på Voith paper fabrics i Högsjö stannar Juri gärna kvar. Nyligen förlängdes hans anställning.
I höstas raserades alla förhoppningar återigen: nej till uppehållstillstånd. Snart avgörs om hans överklagan ska tas upp eller avvisas.
Många i Juris närhet tycker att det vore absurt att utvisa en ung man som både vill och kan bidra till det land han kallat sitt i 14 år. Han gör sig inga illusioner om att det ska påverka migrationsdomstolen.
– Jag har gjort allt jag förmår för att få stanna. Vad mer behöver jag göra?
Under åtta av sina 14 år i Sverige levde Juri Timofejev som gömd. Hans kamrater från högstadiet och gymnasiet känner honom som Jonathan Hansson.