Sonny står snällt stilla när Jenny Östlund tränsar honom. Om han skulle råka putta till henne så att hon tappar balansen, så stödjer hon sig genom att ta tag i manen.
Hon började rida som tvååring och lärde sig gå vid fyra. Konsten att simma och cykla behärskade Jenny Östlund först som 13-åring. Men att prata om det kroppen hindrar henne att göra, är inget för hästtjejen från Strängstorp, utanför Katrineholm.
– Jag är glad och positiv och pratar hellre om allt jag klarar av att göra.
Med van hand leder hon familjens älskade Sonny genom stallet. Valacken står lugnt stilla medan Jenny borstar, sadlar och tränsar, trots att hästkompisarna är ute i hagen. När det är dags att sitta upp, parkerar ponnyn snällt intill trappstegen. Men så fort Jenny sätter foten i stigbygeln så blir han ivrig och vill iväg.
– Jag har tränat mycket för att få honom att stå stilla. Det gör han inte alltid, så jag vill helst ha någon med när jag sitter upp.
Jenny Östlund föddes med en CP-skada, spastisk diplegi, på grund av syrebrist vid förlossningen. Förutsättningarna för att lära sig att gå var begränsade och hon hade ett liv i rullstol framför sig. Men sjukgymnasten tipsade tidigt om att ridning kunde hjälpa musklerna att samarbeta bättre.
– Jag har en halvsidesförlamning i vänstersidan, som ger mig sämre balans och koordination. Det händer att jag ramlar när jag blir trött i hjärnan eller i kroppen. Jag måste tänka på varje moment innan jag gör saker.
Hästarna har alltid varit en del av livet, men möjligheten till egen ridning har kommit och gått. Med tre hästintresserade döttrar har det i perioder inte funnits särskilt mycket egentid. När Sonny köptes för ett år sedan, var det ett impulsbeslut.
– Jag kunde inte sova och surfade på hästannonser mitt i natten. När jag fick se Sonny så kände jag direkt att det vore en häst för mig.
D-ponnyn Ängsgårdens Sonny är en New Forest född 2010.
Han beskrevs som välutbildad, arbetsvillig och stabil. Men egenskapen som fick Jenny att stuva in familjen i bilen, för att provrida i Gävle, var att han stod still när han blev skrämd. Väl hemma i Katrineholm har han visat sig vara en riktig klippa, både för Jenny och döttrarna.
– Jag kallar honom rehabhäst. Min kropp mår bra av att röra sig. Från andra har jag hört att jag går mycket bättre nu än för ett år sedan.
D-ponnyn Ängsgårdens Sonny är en New Forest född 2010.
I arbetet som ledare för Trolldals fritidsverksamhet möter Jenny många barn och ungdomar som hänger i stallet efter skolan. De gör läxor, spelar spel, hittar på aktiviteter eller pysslar med hästarna. De är ofta frågvisa och undrar vad Jenny har råkat ut för. Hon berättar gärna.
– Barn ser upp till mig och är vetgiriga.
Med vuxna är det annorlunda. De frågar sällan, men vill i all välmening hjälpa till, när de ser att Jenny tar tid på sig.
– Jag vill helst försöka klara allt själv. Det kanske tar lite längre tid, men jag mår bra av det.
Att släppa ut ivriga hästar i hagen kan vara ett riskmoment, även för den som har bra kroppskontroll. Döttrarna hjälper ofta Jenny med det.
Ojämna underlag och halka gör livet besvärligt. Likaså att bära tunga vattenhinkar och att köra skottkärra. Det har dock aldrig hindrat henne, snarare sporrat. Innan den första graviditeten satsade hon stenhårt på para-dressyr och har ett välfyllt prisskåp hemma, där två SM-guld kanske är de främsta meriterna.
Att göra en ny satsning mot OS i paradressyr är inte tänkbart i dagsläget, det är både för dyrt och för tidskrävande.
– Det var en jätterolig tid, men jag vet vad som krävs. Jag har inte pengarna och det passar inte in i livet nu.
I somras fick Jenny Östlund ytterligare ett kvitto på att ridningen har hjälpt kroppen att fungera bättre. Då kunde hon plötsligt ta sig upp ur poolen på egen hand.
Envis var ordet.