Vi möter Sara och Anna. Två kvinnor vars röster aldrig tidigare blivit hörda. Röster som kunnat tystas för alltid av de män de levde med. Genrebild.
Flera organisationer, däribland BRÅ, har slagit fast att det egna hemmet är den plats där kvinnor löper störst risk att utsättas för våld och att förövaren ofta är en manlig partner eller nära anhörig. Det förekommer i alla samhällsskikt, i alla kulturer och i alla åldrar. I närområdet anmäls många fall varje år, men ändå kan vi återberätta bilden av ett samhälle där ingen verkar känna en våldsam man, utan tvärtom får förövarna hjälp att kontrollera kvinnorna.
Vi möter lokala kvinnor vars fall aldrig utreddes av polis. Vi möter kvinnorna som skrek på hjälp men inte blev hörda. Vi möter kvinnorna som med nöd och näppe överlevde. Vi varnar för att artikeln innehåller starka scener som beskriver våld.
Samtliga namn är fingerade.
Fallet Anna – hetsades till självmordsförsök
Anna var 19 år gammal när hon mötte mannen som senare skulle komma att bli pappa till hennes två barn. Han var äldre och visste ett och annat om livet. Här börjar berättelsen om hur hennes personlighet monterades ner, innan hon ens hann utforska sig själv. Dagarna fylldes av små subtila påminnelser om hennes oduglighet. Det fanns inga sätt hon kunde göra rätt på.
Åren gick utan att han slog henne. Att hon utsatts för psykiskt våld var inget hon förstod förrän drygt 15 år senare – efter att en annan man slagit, våldtagit och hetsat henne till att försöka begå självmord.
– Jag fick hela tiden höra att jag var orsaken till hans beteende. Efter en lång tid av extra intensiv psykisk terror sa jag till slut att jag skulle ta livet av mig. Han svarade då att det var den bästa idén jag någonsin haft.
Hon hittades hängandes i ett träd med ett rep runt halsen och ett örngott över huvudet.
– Jag ville inte att någon skulle behöva se mitt ansikte när jag var död. Jag hade också tecknat en livförsäkring som skulle gälla även om jag tog livet av mig. Detta är något som jag aldrig någonsin kommer att förlåta mig själv för, men just då var jag så nedbruten att jag verkligen trodde att jag gjorde världen, och mina barn, en tjänst om jag dog.
Anna hittades hängandes i ett träd med ett rep runt halsen och ett örngott över huvudet, efter att ha hetsats till att försöka begå självmord. "Jag verkligen trodde att jag gjorde världen, och mina barn, en tjänst om jag dog", säger hon.
Genrebild.
Genom spårning av mobiltelefonen hittades Anna. Hon skars ner och överlevde mirakulöst. Enbart för att mötas av mer våld.
– Under tiden jag låg på sjukhus fick jag bilder på vapen och sms med påminnelser om vad som väntade mig när jag kom hem.
På sjukhuset, på distans från sin förövare, bad hon om att få komma till ett skyddat boende. Hon bönade om att få hjälp. Men i journalen står att läsa ”patienten skrivs ut och hämtas av sambon”.
– Någonstans där gav jag upp helt. När samma personer som jag bett om hjälp vinkar av mig och önskar mig lycka till när han hämtar mig, stängde jag av.
Efter självmordsförsöket fick Anna inte längre ha umgänge med sina barn. Hennes situation var för farlig för barn att vistas i. De fick bo hos sin pappa, som flyttat till ett annat län.
– Jag minns att jag kände lättnad. När jag inte var lika rädd att barnen skulle skadas kunde jag tänka mer klart.
Under tiden på sjukhus bönade Anna om hjälp att komma till ett skyddat boende. Hon blev inte hörd och personalen önskade henne lycka till i samma veva som hon blev utskriven och hämtad av sin förövare. "Någonstans där gav jag upp helt", säger hon.
Genrebild.
18 månader senare hade hon tagit sig ur sitt förhållande. Processen var lång och hon var livrädd. Varje steg planerades in i minsta detalj. Stressen avspeglade sig i kolsvarta ringar runt ögonen, hårda kindben som stack ut i det magra ansiktet, svårigheter att möta någons blick. Den späda kroppen hade en kuvad hållning, ett undvikande och ursäktande kroppsspråk.
– I dag kan jag bara tänka att jag ändå klarade det. Jag överlevde. Och jag gjorde det ensam.
Fallet Sara – dränktes medan sonen kröp utanför badrummet
Sedan Sara var barn har hennes kropp aldrig riktigt känts som henne egen. Hon utsattes för sexuella övergrepp och lärde sig tidigt hur ont det kan göra att försöka sätta gränser, säga nej och skydda sig själv. Under sitt drygt 40-åriga liv har hon inte haft en enda relation som har varit sund. Hon har blivit våldtagen så många gånger att hon tappat räkningen.
– Jag har bara träffat män som utnyttjat den här sårbarheten hos mig. Det är först nu som jag kunnat börja läka.
Saras skalle spräcktes under en misshandel. Men på akuten frågade de inte vad Sara råkat ut för. Genrebild.
Två våldsamma män, två relationer, två barn. Förutom våldtäkterna var fysisk misshandel en återkommande del. Sara har upprepade gånger fått skrubba bort sitt eget blod från köksluckor och skåp för att barnen inte ska mötas av den synen lagom till frukost. Hon berättar om en händelse där dåvarande pojkvännen, som vi kan kalla Adam, kom hem full en kväll.
– Jag låg i sängen. Vår son var i spjälsängen. Jag hör på Adams steg att han är arg, berättar hon och fortsätter:
– Han ställer sig i dörrhålet till sovrummet och säger att han vill prata med mig i köket. Jag blir klarvaken direkt.
I nästa andetag berättar hon om minnet från hur sonen gallskriker i sovrummet medan hennes huvud spräcks mot köksväggen.
– Det såg ut som ett slakteri. Jag försökte ropa att mamma var okej.
Sara berättar delar av det hon har upplevt. Rösten är darrig. Ögonen tåras vid de värsta minnena. Hon skrattar nervöst ibland, för att sedan vända ner blicken mot händerna, som om hon skäms över sin egen reaktion.
Medan hon blev dränkt i badkaret kröp Saras son utanför badrummet. Genrebild.
– En annan gång satt jag i badkaret. Plötsligt står Adam i badrummet. Han började häva ur sig anklagelser om att jag varit otrogen.
– Nästa sak jag minns är hur hans händer kommer mot mig. Han tar en hand på min hals och den andra på mitt huvud och trycker ner mig under vattnet. Jag får ingen luft. Jag var helt övertygad om att jag skulle dö.
Sara vet inte hur länge hon hålls kvar under vattnet. Men hon minns skräcken och tankarna om att hennes son skulle förlora sin mamma.
– Jag har aldrig gjort något. Aldrig. Jag kunde inte ens gå till affären utan att riskera ett korsförhör. Och Adams kompisar verkade hjälpa honom att hålla koll på mig också. Det är sjukt.
Sara har sparkats ner för en trappa på krogen och blivit släpad i håret ute på stan. Trots den publika misshandeln och att hon skrek förtvivlat så verkar ingen ha hört henne. Hon berättar också att folk visste om vad hon var utsatt för, men att ingen sa eller gjorde något. Genrebild.
Att omvärlden vände bort blicken, att hon har kunnat bli knuffad ner för en trapp på krogen och släpad i håret mitt på stan medan hon skrek så luften i lungorna tog slut utan att någon märkte, förundrar henne.
– Inte ens på sjukhuset när jag kommit in svårt misshandlad har någon frågat vad som hänt. Till slut var jag övertygad om att det var så här det skulle vara. Att jag förtjänade det.
Sara har fortfarande svårt att lita på andra människor. Hon tror att det kommer att vara så för alltid.
– Det är så mycket som har tagits ifrån mig. Men två saker tog de inte – mitt liv och min intellektuella förmåga. Jag vet mitt eget värde bättre i dag. Men ja, alla som har fattat vad jag utsatts för utan att göra något vill jag bara be att dra åt helvete.