"Jag mår rätt bra nu, och läser en hel del. Det har jag inte gjort sedan jag gick i nian", säger Kjell Angelöf.
Ett fastspikat kycklingnät fungerar som halkskydd på den slippriga trätrappan till Kjell Angelöfs lägenhet. Den ligger i en barack strax utanför stan.
– Jag är oerhört tacksam att ha någonstans att bo. Förut var jag negativ till socialtjänsten. Nu finns en planering för mig, jag har i alla fall tak över huvudet, och en spis. Jag är positivare, säger han.
I somras berättade Kjell Angelöf i tidningen om livet som hemlös, och att han inte var ensam i sin situation.
– Hela livet var en otrygghet. Soc säger att man måste söka si och så många jobb för att få hjälp. Hur ska man kunna söka jobb när man inte har någonstans att ladda sin telefon och inte har något internet?
Då fick han hjälp av socialtjänsten med husrum natt för natt, i samma baracker som han nu bor i. Han checkade ut varje morgon, och släpade på sina prylar under dagarna.
– När soc såg att jag skötte mig fick jag nycklar till en lägenhet i baracken i slutet av oktober. Jag väntar på en plats på Dagöholms behandlingshem, men de har intagningsstopp på grund av corona.
Ett motkrav som ställs på Kjell Angelöf är att han tre gånger i veckan ska träffa en boendestödjare som finns i barackerna.
– Det är en trygghet att ha någon som ser mig och frågar hur jag mår. Vi som bor här har också stöd av varandra.
Lägenheten är liten, sliten och torftigt inredd. Hallen är en smal gång mellan rummet och kök. I rummet finns en säng, ett sängbord, en stol och en garderob. Köket har en lös spis med två plattor, mikro, kyl, ett matbord och två klaffstolar i plast. På toaletten finns en dusch.
Med boendet i socialens barack följer också en inventarieförteckning.
En plastad inventarieförteckning berättar vad som ska finnas. På listan finns bland annat: En liten och en stor handduk. Två glas. Tre knivar och tre gafflar.
– Jag har skaffat några extra handdukar.
Kjell Angelöf berättar att det ofta är fullt i de åtta bostäderna som finns i de i två envåningsbarackerna.
– Ibland kan det vara lite stökigt här, och någon gång på natten har jag hört att någon tagit i min ytterdörr. Men polisen har koll och det är relativt lugnt ändå.
Enligt Kjell Angelöf finns det ett tiotal personer som är helt utan bostad i Katrineholm. Han konstaterar att det i ett allt tuffare samhällsklimat blir allt lättare att hamna på gatan.
Han tar som exempel att det kan räcka med sjukdom, skilsmässa eller skulder för att man inte ska klara av att betala sin hyra, och bli vräkt.
– Även medel-Svensson kan bli hemlös.
Kjell Angelöf har magasinerat sina prylar och har bara kläder, dator och böcker med sig.
Kjell Angelöf vet hur det är att sitta där på parkbänken och känna folks blickar.
– Många ser ner på hemlösa, men hemlösa har också känslor.
För dem som inte uppfyller socialtjänsten krav för att få bo i barackerna efterlyser Kjell Angelöf ett härbärge. Där skulle alla erbjudas en säng för natten, dusch- och tvättmöjligheter, och frukost. Dit skulle socialtjänsten, polisen och psykiatrin komma regelbundet. Människor som behöver hjälp skulle kunna fångas upp i ett tidigare skede.
– Vägen tillbaka får inte bli för lång, då kanske man inte orkar ta sig tillbaka. Med ett härbärge skulle det bli lugnare på stan på kvällarna också.
I väntan på att han får komma till Dagöholm försöker Kjell Angelöf skapa ordning och reda i livet. Han går på samtal på vårdcentralen och har kollat upp sin hälsa.
Storhelgerna firar Kjell Angelöf i sin baracklägenhet.
– Det är bara att acceptera och gilla läget. Jag är nöjd med det jag har i stället för att sträva efter det jag inte har, säger han.