Ett tecken på demens kan vara när man inte längre klarar av att hantera fjärrkontrollen, utan istället tror att tv:n är trasig.
Människor åldras. Kroppen åldras. Organen åldras. Ett av de första ålderstecknen är behovet av läsglasögon, någon gång i åldern 40-50. På samma sätt åldras hjärnan.
– Man blir mer trögtänkt. Man har lättare för att tappa bort namn. Man får svårare att lära sig nya saker, berättar Maria Eseling, som är ny demenssjuksköterska i kommunen. Hon fortsätter:
– Föräldrarna köper en ny telefon och undrar hur man laddar ner en app. Man visar men sedan kommer de inte ihåg. Man visar hur de betalar räkningar via internetbanken, men nästa gång minns de inte. Det är helt normal glömska.
Att tappa bort nycklar och plånbok är också normalt.
– Man går tillbaka i tiden, tänker igenom var man varit och vad man har gjort. Skillnaden är att den som har en demenssjukdom inte vet hur den ska leta efter det som man tappat bort.
Tecken på sjuklig glömska kan vara när man kommer ut från affären och inte vet åt vilket håll man ska gå, när man inte kommer ihåg om man har ätit eller har svårt att sköta sin ekonomi.
– I början av demensjukdomen är personen som är sjuk ganska bra på att mörka och skoja bort. Då är det inte säkert att man tänker på det.
Tydliga tecken är när exempelvis en anhörig ringer och säger att tv:n är trasig igen, för att man inte klarar av att hantera fjärrkontrollen, eller när man tror att kaffebryggaren är trasig, men egentligen har man glömt bort hur man använder den.
– Är man orolig för sig själv eller en anhörig så bör man kontakta vårdcentralen, för att genomgå en minnesutredning.
I dag finns inget läkemedel som botar eller bromsar sjukdomen.
– Tanken med läkemedel är att personen ska klara av mer saker och att vardagen blir lättare. På så sätt kan man uppleva att medicinen är bromsande. Men det handlar snarare om att läkemedlen triggar på signalöverföringen i hjärnan. Tankeverksamheten blir lite snabbare.
– Alla upplever inte förändring. En del får jättebra effekt, en del får ingen effekt alls.
Maria Eseling utbildade sig till sjuksköterska 2010. Därefter har hon arbetat på vårdcentralen i Vingåker och under många år inom äldreomsorgen i Katrineholm.
– Först tyckte jag att det var ganska skrämmande att jobba med personer med demenssjukdom, det var en svår grupp av patienter, men intresset utvecklades mer och mer och jag vidareutbildade mig till specialistsjuksköterska i vård av äldre.
Hon har även läst fristående kurser om demenssjukdomar. Nu läser hon till specialistsjuksköterska i kognitiv sjukdom.
Hennes dagar styrs av behoven. Dels jobbar hon mycket med personalen inom äldreomsorgen, med handledning och utbildning. Hon kan även stötta i svåra situationer, för att vården ska ske på bästa sätt. Dels jobbar hon mycket med anhöriga.
– Många anhöriga hör av sig när de inte längre kan hantera situationen, när den som är sjuk har kommit så långt i sin demenssjukdom att hjälpbehoven blivit stora och kanske sträcker sig dygnet runt.
– De undrar vad vi kan erbjuda, vad kan vi få för stöd och hjälpa. Många frågar när man ska ta beslutet att flytta till ett annat boende. När kommer brytpunkten. Det är väldigt individuellt.
Många anhöriga som tar kontakt med Maria Eseling undrar vilken hjälp det finns att få av kommunen vid demenssjukdom.
Enligt Maria Eseling kämpar många anhörigvårdare in i det sista, samtidigt som de brottas med skuld och skam för att de känner att de inte orkar med situationen.
Kommunen erbjuder i dag 20 timmars avlösning i månaden kostnadsfritt. Det kan exempelvis handla om att den som är anhörigvårdare behöver gå till frisören eller behöver göra något för att koppla av en stund.
– Tyvärr är det inte många som utnyttjar den, trots att de har den beviljat.
Kommunen kan också erbjuda trygghetsplats, om den anhöriga behöver resa bort en vecka. Växelvård kan vara ett annat alternativ, vilket innebär att man alternerar mellan hemmet och ett boende. Kommunen erbjuder också dagverksamhet.
Enligt Maria Eseling ökar demensjukdomarna generellt.
– Vi blir äldre och åldern är en stor riskfaktor. Men vi pratar också mer om demenssjukdom vilket gör att folk är mer upplysta och söker hjälp tidigare och därför utreder man också fler.
Men det är samtidigt en sjukdom som fortfarande förknippas med skuld och skam.
– Många som drabbas av demenssjukdom blir väldigt isolerade och drar sig undan sociala sammanhang. Det är jättetråkigt, men ju mer vi pratar om det desto mer tillåtande blir det, säger Maria Eseling.