Den osannolika mördaren, Kalifat, Innan vi dör, Smärtpunkten. Listan över tokhyllade serier som katrineholmaren Wilhelm Behrman varit med och skapat, kan göras lång. Men det är egentligen de senaste 15 åren som författarkarriären tagit fart på riktigt, efter succén med den romantiska komedin Fyra år till.
– När jag var 45 år blev jag färdigutbildad psykolog, och precis samtidigt fick jag igenom min första film. Då hade jag plötsligt två jobb, och det har jag haft sedan dess, säger han och fortsätter:
– Men jag ljög mig till mitt livs första jobb, som sommarvikarie på Katrineholms-Kurirens Vingåkersredaktion. Jag blev tillfrågad om jag hade bil och om jag kunde fota – jag varken hade bil, eller visste hur man fotade, minns han.
Den senaste i raden av uppmärksammade tv-produktioner som Wilhelm Behrman bidragit till, är Svt-serien Smärtpunkten. Den här gången skrev han, tillsammans med sin kusin och författarpartner Niklas Rockström, det som kallas "storyline" till serien. Det är en slags instruktion till hur manuset ska utformas. Serien bygger på en bok av Elisabeth Åsbrink med samma namn, som granskar omständigheterna kring Lars Noréns pjäs 7:3, där en av Malexandermördarna tilläts gestalta sig själv och ge uttryck för sina nazistiska sympatier. Till skillnad från originalpjäsen, har tv-serien hyllats unisont.
– Den har väl bara fått ett positivt mottagande, ingen har blivit arg för den. Men jag har läst pjäsen, som egentligen är hemlig – man får inte ge ut den, inte sätta upp den, ingen kan egentligen ta del av den längre, avslöjar Wilhelm Behrman och fortsätter:
– Vi fick tillstånd att läsa pjäsen, men vi fick inte ha med oss vare sig papper och penna eller mobil in i rummet, så det var jättehemligt. Men det intressanta är att pjäsen är väldigt dålig. Den är verkligen det! Jag minns hur jag tänkte "Vad platt, tråkig och poänglös den är".
Trots att de TV-produktioner Wilhelm Behrman medverkat i rönt stora framgångar, hyser han själv inte samma varma känslor gentemot dem.
– Jag kan inte titta på mina grejer, jag står inte ut! Inte för att jag är dryg utan för att jag är så himla neurotisk. Jag hittar bara fel, tänker: "Nej, den där repliken skulle inte sägas på det sättet!" Men regissören är inte tankeläsare och kan inte veta exakt hur replikerna är menade. Jag blir inte besviken eller arg – men det är väldigt frustrerande.
När det kommer till kännetecken, har Wilhelm Behrman ett alldeles särskilt. I tid och otid smyger han in den gamla hemstaden i sina manus.
– Fast det är inte i smyg, jag gör det helt medvetet, varje gång. Katrineholm ska vara med i manuset, punkt. I Kalifat placerade jag en källarmoské i Katrineholm, där utspelar det sig en del viktiga händelser. Det är mitt sätt att hälsa till någon i tv, att säga "Hej alla ni där hemma!", säger han.
Kärleken till hemstaden är ständigt närvarande i Wilhelm Behrmans liv. Just nu är han på jakt efter en sommarstuga i krokarna, och han letar ständigt efter anledningar att besöka Möbelmagasinet, som han beskriver som "Sveriges bästa loppis". Men framför allt märks kärleken till hans ungdoms lag – Värmbols Goif.
– Mitt barndomslag, som jag hejat på sedan jag föddes, finns inte längre. Det är jävligt jobbigt. Om jag blir miljardär, ska jag återuppliva Värmbols Goifs bandylag, och vi ska fan bli svenska mästare.