Den 19 oktober berättade Kuriren om att staden än en gång överraskats av den lika hemliga som finurliga gerillakonstnären. På Gatstubergskrönet hade en gul filur i blå hängselbyxor tagit plats, minionen Kevin från filmerna "Dumma mig" och "Minioner".
Sen dess har en svallvåg av hyllningar och kärlek öst in i sociala medier. Över telefon berättar gerillakonstnären om upprinnelsen till den senaste skapelsen.
– Jag bara fick för mig att man kanske skulle göra något färgglatt. Lillflickan ville att jag skulle göra en minion och jag hade en skrotad varmvattenberedare på lager. Tanken var att det skulle vara något som var roligt för barn.
Att förvandla varmvattenberedaren till minion visade sig vara lättare sagt än gjort.
– Jag har lagt några hundra timmar på att skapa den och har arbetat med den på kvällarna. Jag hade inte sett någon av de där minionfilmerna, så jag fick googla på hur den skulle se ut. Jag började i maj och det har varit ohyggligt mycket jobb, men det var det värt.
Hur minionens armar skulle se ut vållade en hel del huvudbry.
– I första skedet var minionens arm böjd framåt som en inbjudande hälsningsgest. Efter ett par dagar insåg jag att det inte såg klokt ut, så jag fick skära bort den och svetsa igen. Den ena armen svetsade jag om tre gånger och den andra fyra. Total brist på konsekvenstänkande kan man säga, helsvetsar man blir det värre att göra om, berättar gerillakonstnären och skrattar.
Vad är tanken med konstverket?
– Jag vill att folk ska bli glada när de ser den. Jag är helt övertygad om att barn är förtjusta i kommunens övriga konstverk, men det här känner de igen och är på riktigt för barnen. Minionen är klockren på Gatstuberg, det är Katrineholms bästa utsiktsplats. Kanske spanar den efter den försvunna monoliten.
De hyllningar som minionen mötts av har inte gått konstnären förbi.
– Jag var inte beredd på det, det är helt ofattbart och jätteroligt att så många har uppmärksammat den. Jag hoppas innerligt att den får stå kvar.
Under en nattlig räd bäddades minionen Kevin ner i en cykelkärra för att transporteras upp längst den kuperade gångvägen.
– Man lyfter den på två, men man går inte så långt med den. Vi hade förberett oss väl, så det gick ganska smidigt, avslöjar konstnären.
Blir det mer rebellisk konst?
– Idéer finns alltid, men det är ju det där med att få tiden och orken att räcka till.