Emma Koljo och Agneta Koljo, dotter och mor, jobbar tillsammans på O'learys. Agneta Koljo har inga som helst problem med att ge sig ut i vimlet ensam. "Jag tycker det är enklare. Då behöver man inte planera så mycket. Man hittar alltid någon att prata med", säger hon.
Skulle du kunna tänka dig att ta en krogrunda helt på egen hand i Katrineholm? När Katrineholms-Kurirens reporter tog en vända på stan en regnig lördag i januari för att testa blev det tydligt att tröskeln för att gå ut själv är hög för de flesta. Undantagen verkar finnas hos de som själva jobbar i krogbranschen.
Agneta Koljo har arbetat som bartender i 33 år. När tidningen träffar henne står hon i baren på O'learys.
– Hotellgäster kan komma en och en, men det är ovanligt att katrineholmarna gör det, säger hon.
Om någon kommer ensam är det ofta hos henne de hamnar.
– Då kan det bli lite djupare samtal, fortsätter hon.
Själv har hon inga som helst problem med att ta sig en svängom ensam.
– Jag tycker det är enklare. Då behöver man inte planera så mycket. Man hittar alltid någon att prata med. Men jag förstår att folk drar sig för det. Det är andra tider nu. Man ser en skillnad från förr, säger Agneta Koljo.
På NK bar och kök var det knapert med gäster. Möjligheten till att få till något slags samtal kändes begränsad. Två personer satt med varsin drink och scrollade på telefonerna. Två gäng spelade shuffleboard på nedervåningen medan några yngre förmågor vevade mot boxbollen i maskinen där man kunde mäta kraften i sina slag.
På Kungens hörna gav bartendern Melissa Grahn ett rakt svar på varför det var så himla svårt att prata med någon överhuvudtaget.
– Folk har inte råd att gå ut. Det är typiskt för januari innan löning, säger hon och blickar ut över lokalen där två killar sitter vid spelautomaterna. Annars är det tomt.
– Karaoken kan locka ensamma lite mer. Då kan någon komma och lyssna lite. Men annars är det ovanligt. Folk lär nog känna nya människor genom typ jobbet eller så, fortsätter hon.
Melissa Grahn som jobbar som bartender på Kungens hörna berättade att karaoken är det som ibland kan få ensamma att komma och lyssna. "Men annars är det ovanligt. Folk lär nog känna nya människor genom typ jobbet eller så", säger hon.
Suget efter att få sjunga inför folk verkar ändå finnas, för när vi talades vid ringde folk och frågade om de arrangerade karaoke. Det gjorde de inte just då. Tidningens reporter kände en viss tacksamhet över att inte behöva prova sånglyckan för att lära känna någon ny, men har inte kunnat låta bli att fundera över vilken låt man borde valt om man skulle försöka bryta isen med nya människor.
Efter en kort promenad i det iskalla januariregnet kändes leendet som mötte en i trappen upp mot Terrassen oerhört välkomnande. Entrévärden Elmer Törnquist var på strålande humör och folkvimlet gav lite hopp om kvällen. Han berättade att han inte har några problem med att gå ut själv.
– Jag kan absolut gå ut ensam. Men när man jobbar på krogen blir man ju lite som en familj. Det är inte jättevanligt att folk kommer ut själva. Men folk verkar ändå trivas här. Det är välkomnande, lite som ett vardagsrum, säger Elmer Törnquist, som bjöd på en pratstund även när han gått av sitt skift.
På Terassen mötte entrévärden Elmer Törnquist upp och bjöd på en pratstund även efter han gått av sitt skift. Han ser inte heller något problem med att gå ut själv.
Det ska erkännas att det kändes oerhört konstigt att vandra runt ensam på krogarna. Det gav en ångestklump i magen och man kände sig fullkomligt misslyckad. Men lika fullkomlig var den totala tacksamheten gentemot den pratsamma personalen på samtliga krogar.
Under kvällen var det enbart en glad och något överförfriskad privatperson som var först med att hälsa. Möjligheten till vidare samtal försvann av förklarliga skäl då denne fick vända i dörren på en av krogarna. Men värmen ett hej och ett leende från en okänd person kan ge påminde en starkt om hur stor skillnad en sådan gest kan göra när man känner sig ensam.