Målet var att ta sig till "Zlatans land". Efter fyra år på flykt lyckades Jawid Ibrahimi ta sig till Sverige. Nu bor han i Katrineholm.
– Det var på sommaren 2011 hemma i bergsbyn Jaghori i Afghanistan som min mamma sa till mig: "I morgon ska du ta dig till Kandahar och träffa din kusin som ska ta dig till Iran", berättar Jawid Ibrahimi
Han visste inte var Iran låg och hade knappt hört talas om landet.
– Jag var så liten och hade bara gått tre år i skolan och förstod inte.
Men hans mamma förklarade:
– Du kan inte stanna här, då finns det risk att du blir dödad av talibanerna, precis som din pappa blev. Talibanerna anfaller oss varje sommar och snart kommer de, därför måste du fly. Får de reda på att du är din pappas son kommer de att döda dig eftersom din pappa var med när en av deras hövdingars son dog och talibanerna glömmer inte.
Dagen därpå tog sig Jawid till Kandahar med sin 19-årige kusin och två personer till.
– Jag hade inga pengar och inget pass eller ens id-handlingar, men jag steg in i bilen. Då var jag väldigt rädd och grät en hel del inne i bilen.
Från Kandahar åkte de mot den pakistanska gränsen.
De två övriga smet över den dåligt bevakade gränsen. Kusinen och Jawid satt kvar i bilen och Jawid gömde sig på bilgolvet. Efter en 18-timmars resa kom de till en stad där många hazarer bor. Där tillverkades falska pass till Jawid och kusinen.
– Min mammas bror som bor i Iran hade betalat pengar till dem för att jag skulle få ett pass.
Målet var nu den iranska gränsen, många dagsmarscher bort. Den sista biten liftade de med en buss och omväxlande gick och smög fram mot den iranska gränsen.
– Jag var jätterädd och släppte aldrig min kusins hand. Han tröstade mig, för jag var väldigt rädd. Nu hade vi varit på resande fot i nästan en månad.
– Min kusin berättade att iranierna vid gränsen var beväpnade och inte tvekade att skjuta om man inte lydde deras order. Vi hade träffat en man, som jag kallade vår vägledare, han sa så här till oss:
– När ni kommer fram till gränsen måste ni lyda, annars blir ni skjutna. Jag var jätterädd för att bli skjuten eller tillbakaskickad. Jag visste inte var jag var någonstans och hade aldrig klarat att ta mig tillbaka själv.
Men vägledaren hade ordnat en större bil, där många personer slogs om utrymmet och satt på varandra. Med hjälp av bilen och mutor tog de sig över gränsen och in i Iran. Därefter fortsatte resan uppe i bergen på livsfarligt branta grusvägar.
– Jag kan fortfarande drömma hemska mardrömmar om den resan och hur vi körde på de krokiga branta vägarna och drömma om skrämmande poliser, soldater och tullare med gevär.
Men över gränsen kom han och efter ytterligare en månad var Jawid framme i Teheran, där mammans bror hade ordnat ett jobb i en klädaffär.
–Jag fick inget betalt, men mat och tak över huvudet. Mannen som hade affären var gammal och jag hjälpte honom med städning och att locka in kunder från trottoaren, och jag blev till slut ganska duktig när jag hjälpte kunderna att välja kläder.
Kunde du förstå språket och göra dig förstådd i Iran?
– Ja, många ord är lika och jag har lätt för att lära mig språk.
När Jawid hade jobbat några dagar i affären märkte han att chefen litade på honom och tyckte att han var duktig. Jawid påpekade att han gärna ville ha lite betalt eftersom han jobbade från 9.00 på morgonen till 23.00 på kvällen.
– Men några pengar fick jag inte och efter fem-sex månader fick jag nog. Då hade jag jobbat 14 timmar varje dag, men inte fått några pengar. Då sa jag att jag skulle sluta. Då blev mannen orolig och gav mig lite fickpengar.
– Jag fortsatte att jobba i några månader och tjänade ihop mera pengar. Hela tiden funderade jag på vad jag skulle göra med mitt liv. Jag ville inte vara kvar i Teheran och klädaffären, utan jag ville till Europa.
Varför blev det Sverige?
– Jag ville åka till ”Zlatans land”. När jag berättade det för mannen i affären blev han ledsen och grät och ville att jag skulle stanna och ta över affären efter honom.
– Men jag ville inte stanna, eftersom iranierna var väldigt rasistiska mot mig, de gillar inte afghaner.
– Jag gav mig av och en vägledare som jag lärt känna på resan bad mig ta hand om hans 12-årige son Mohamad på resan.
”Men jag är själv ett barn och kan inte ta hand om andra än mig själv”, sa jag. Men han sa: ”Du är duktig och jag litar på dig.”
Den unga duon gav sig iväg mot turkiska gränsen
– Vi var ett hundratal flyktingar som gick mot turkiska gränsen, när vi närmade oss gränsen sköt de iranska soldaterna mot oss. Jag hörde skrik bakom mig från folk som träffades av kulorna från de iranska soldaterna.
– Jag blev helt galet rädd och Mohamad och jag sprang så fort vi kunde och hade tur och klarade oss. Men jag hörde efteråt att det var 20-25 personer ur gruppen som hade dött när de träffats av kulorna. Både vuxna och barn.
– När vi som överlevde kom fram till gränsen vid Tabriz - tror jag det heter - hade någon före oss klippt hål i staketet och vi som var småväxta kunde krypa igenom de små öppningarna. När vi sedan kom ut på andra sidan var vi ganska trygga för turkarna brydde sig inte om oss. Det var iranierna vi var rädda för.
Nu pratades det turkiska, det kunde väl inte du?
– Jo, jag kan lite turkiska också. Han som hade klädaffären i Teheran var turk och hade lärt mig sitt språk så att jag kunde göra mig förstådd.
Nu handlade det om att ta sig vidare till Sverige, eller ”Zlatans land” som Jawid kallar det. Att stanna i Turkiet var inget alternativ. Grekland var landet som gällde.
– Vi tog oss till Istanbul med buss och första gången jag såg den jättelika färjan i Bosporen ”svälja” den stora bussen, det var en häftig upplevelse. Jättehäftigt.
Det tog en och en halv vecka i Istanbul, innan Jawid hittade en bra vägledare som talade om hur han skulle ta sig till Grekland. Det var gummibåt över havet som gällde.
Max 25 personer skulle båten ta för att vara säker. Men 47 personer trängde ihop sig i båten som snart började ta in vatten.
– Jag ville inte åka och protesterade. Då sa vakten: ”Sätt dig ner annars skjuter jag dig!”
– Då satte jag mig ned och åkte med. När vi var kanske 100 meter från land började båten ta in mer vatten och sakta sjunka. En ung mamma med en nyfödd bebis föll i vattnet och kom inte upp igen. Jag kunde inte göra något, för jag kunde inte simma och var livrädd. Jag mår så dåligt över det. Det var hemskt att se mamman och barnet drunkna.
Var någonstans hände det här?
– Jag vet inte vad platsen heter, men det var det där flyktinglägret som brann ned för några veckor sedan. Moria på Lesbos. (reds anm)
– Mitt mål var fortfarande att ta mig till ”Zlatans land”, det var allt jag hade i huvudet. Från lägret lyckades vi på några veckor ta oss till Aten gående och med buss och tåg.
– Grekland och grekerna var fantastiska. Vi fick både mat och vatten efter vägen. Grekerna var oerhört snälla.
Kostade det inte pengar att åka buss och tåg?
– Nej, vi behövde inte betala och lyckades ta oss först till, jag tror det var Ungern och sedan till Österrike. Där köpte vi en bussbiljett till Tyskland. Men där var det mycket hårdare vid gränsen och vi fick lämna fingeravtryck. Men vi kom igenom trots att vi inte hade något giltigt pass. När vi var i Berlin eller om det var Hamburg sa jag till polisen ”jag vill inte vara här! Jag vill åka till ”Zlatans land” och den vänliga polisen skjutsade oss till tågstationen. Där köpte vi en biljett direkt till Malmö.
2015 började ett nytt kapitel i livet. Efter fyra år på flykt var den nu 16-årige Jawid äntligen i ”Zlatans land”. Till råga på allt i Zlatans hemstad.
Efter några dagar i Malmö tog han sig till en flyktingförläggning, där han fick en tågbiljett till Stockholm. I huvudstaden kom en familj och tog hand om honom och körde honom hem till sitt hus utanför Eskilstuna. Innan dess fick han åka till McDonalds och äta en hamburgare och dricka Coca cola för första gången i sitt liv.
– Först var jag så lycklig, men det var inte så fantastiskt bra ändå, för vi var fyra flyktingar i ett rum och fick inte lämna huset utan var fast i huset i fyra-fem månader.
Räddningen var en socialarbetare som hjälpte de fyra flyktingarna att flytta till Nykvarn där Jawid trivdes mycket bra och fick kompisar i det lokala fotbollslaget. Den kvinnliga tränaren var en av de snällare personer som Jawid mött på resan.
När han 2018 fick nej till uppehållstillstånd fick han hjälp av den kvinnliga tränaren som sa att Jawid kunde få bo hemma hos hennes föräldrar, Johan och Pia Nygren i Katrineholm
– Jag fick bo hos dessa snälla människor, till dess jag fick mitt uppehållstillstånd, tack vare gymnasielagen som innebär att man får stanna så länge man läser på gymnasiet. Men sex månader efter examen måste jag ha hittat ett jobb.
Han tar examen den 20 december i år och har till 20 juni 2021 på sig att hitta ett fast jobb, annars riskerar han att bli utvisad.
Jawid har under den korta tiden i Katrineholm lärt sig perfekt svenska och utbildat sig till undersköterska och hoppas få ett fast jobb inom äldrevården eller som skötare på Karsudden, där han redan har jobbat som timavlönad vikarie i snart ett år och trivts mycket bra.
– Det är fantastiskt bra människor jag jobbar med på Karsudden och jag önskar av hela mitt hjärta att jag ska kunna få en fast tjänst där eller inom äldrevården på Furuliden.
– Ibland ringer de därifrån säger han och pekar ut genom fönstret bort mot Furuliden som bara ligger ett par stenkast från lägenheten på Frejgatan. Då rusar jag bort och kan vara där på fem minuter och jobba.