Björn Persson, Roland Skoog och deras kamratgäng möts ett par gånger i veckan på Medos grill. "Vi träffas för att prata om gamla Katrineholm och idrottsminnen" säger Björn Persson.
Blänkande rostfritt, väggar krönta av gamla Katrineholmsfoton och nytt möblemang. Mitt i Kvarnengallerian ligger Katrineholms nyaste matställe.
Bakom disken står en strålande glad Medo Ismailji i vit kockrock. För drygt två veckor sedan öppnade han Kvarnens grill.
– Jag älskar Katrineholm och det känns riktigt bra att bidra till att bygga upp stan, när så många stänger i centrum, säger han.
För många katrineholmare är Medo Ismailji ett välbekant ansikte. I åtta år drev han Cafe com in i Violengallerian, men i slutet av mars slog han igen som en direkt följd av coronapandemin.
– Det gick inte längre, jag sålde nästan ingenting, förklarar han.
Ovanför disken svävar neonskylten med Wursteri i snirklig stil.
– Jag fick den av Göran von Knorring som jag tog över efter på Violen och har jag sparat den i källaren i åtta år. Jag tänkte att skylten skulle upp en vacker dag när jag utökade och nu var det dags.
Från 30 kvadrameter mitt i Violen, har han nu utökat till 100 kvadratmeter och avsevärt många fler sittplatser.
– Här har jag mer utrymme och kan äntligen få laga mat. Jag är kock och har verkligen saknat det. Jag kör veckans lunch och på helgerna lagar jag lite finare mat som plankstek, säger han.
På menyn har han även mat från hemlandet.
– Jag är från Balkan och nu kan jag servera somunbröd och cevapcici. Det är mitt hemlands favoritmat, som köttbullarna är för svenskar.
I väntan på att allt skulle bli klart i Kvarnen har Medo Ismailji jobbat extra som kock i Flen och Nyköping.
– Men jag har saknat mina kunder väldigt mycket. Vi har blivit vänner efter alla år på Violen och har träffats och fikat en gång i veckan sedan i våras.
Stammisarna har följt med tvärs över gatan till hans nya ställe och en av dem är Roger Pettersson. Över en kopp kaffe håller han Medo Ismailji sällskap vid disken.
– Jag har varit med sedan han öppnade i Violen för åtta år sedan och är här varje dag. Jag är sjukskriven och behöver komma ut och här har jag gemenskapen. Det här stället är mycket trevligare än det förra, säger han.
Under Kurirens besök tittar även 17-årige sonen Albin förbi pappas restaurang. Varje kväll vid stängningsdags hjälper han till.
– Vi påminner varandra så vi inte glömmer bort något. Jag är stolt över min pappa. Han har förverkligat sin dröm och jag är glad att få vara med.