Magnus Idebro, verksamhetsledare för Missing people i Sörmland och Östergötland, vid Ramsjöhult.
Det är snöigt och kallt, nio minusgrader. En tisdag i början av december 2023. Samma väder och samma temperatur som när Terttu, 65, försvann. Det var också en tisdag i början av december, men för elva år sedan.
Magnus Idebro är verksamhetsledare för Missing people i Sörmland och Östergötland. Han står på parkeringen vid Ramsjöhult, Friluftsfrämjandets stuga öster om Katrineholm. Här och i de stora skogarna runt stugan har han lett och deltagit i många skallgångar efter Terttu under de elva åren som gått.
Den senaste skallgången var för ungefär tre år sedan. Men inte heller den gav något resultat.
Ibland kan Magnus Idebro känna frustration över Terttu-ärendet.
– Att inte ha lyckats. Jag törs inte räkna timmarna vi lagt på det här försvinnandet. Så hittar vi henne inte. Under alla år har jag tänkt att någon bärplockare eller jägare eller någon annan som är i skogen skulle hitta något. Hon borde vara hittad vid det här laget.
Ibland har många människor deltagit i skallgångarna, ibland har man varit några stycken, från olika sökorganisationer. Med armlängds avstånd har skallgångskedjan sökt i visset gräs, under yviga träd, under ris och rotvältor.
– Det är enorma skogsområden. Under de här elva åren har förhoppningen varit att någon gång hitta något som kan föra oss framåt.
En av de första skallgångarna efter försvunna Terttu, den 15 december 2012.
Efter elva år är det inte längre en kropp man letar efter, utan benbitar. Och flera gånger har det hittats benbitar i skogsområdena här, men de har alltid visat sig komma från djur.
Det här vet vi om Terttus försvinnande:
Hon var nästan 65 år gammal och nybliven pensionär. Hon gick från hemmet i Lasstorp på tisdagsförmiddagen och en bekant såg henne vid eller nära Ica Maxi, som ligger bara några minuters promenad från hennes hem. Hon var klädd i röd vinterjacka, mörka byxor, svarta skor och bar en brun handväska. I den fanns hennes Ica-kort och lite pengar. Bankkort och kontanter lämnade hon på bordet hemma.
Skallgång den 29 januari 2013.
Senare såg en bekant henne gå i riktning mot Ramsjöhult. Några timmar senare såg två flickor en kvinna, vars signalement stämde överens med Terttus. Det var någonstans i skogen runt Ramsjöhult.
Flickorna i skogen var, vad man vet, de sista som såg Terttu.
Dagen hon försvann rapporterade SMHI:s väderstation i Norrköping nio minusgrader. På eftermiddagen började det snöa och dagen därpå hade 30 cm snö fallit i Katrineholmstrakten. Alla spår snöades över.
– Jag tror att snöfallet överraskade henne. Man blir nedkyld ganska fort om man inte är rätt klädd. Det är naturligt att söka skydd, kanske att sätta sig under en tät gran. Det skulle jag själv göra, eller söka mig till ett ödehus, säger Magnus Idebro.
Han har många gånger funderat på den sista iakttagelsen, de unga tjejerna som såg en kvinna som skulle kunna ha varit Terttu.
– Tänk om det inte var henne de såg. Tänk om vi letat på fel ställe? Med 100 procent säkerhet gick hon till Ica Maxi, men sen? Frågan är hur långt hon orkade gå? Hon hade ingen naturlig koppling hit ut. Visst, hon kanske ville ta en promenad, men det var en rackarns lång promenad i så fall. Och hon var inte klädd för det.
Skallgång efter Terttu våren 2013, några månader efter att hon försvann.
Från Ica Maxi till Ramsjöhult är det omkring fem kilometer att gå, i kraftigt snöfall tar den sträckan tid. Kanske blev Terttu utmattad, frusen, kanske sjuk. Fick hon en stroke som gjorde henne förvirrad, eller gjorde hon sig illa, föll, stukade foten? Kanske gick Terttu åt andra hållet, kanske tog hon bussen någonstans, funderar han vidare.
Omgivningen förändras också. Katrineholm 2012 och Katrineholm 2023 är två olika städer, säger Magnus Idebro. Mycket har hänt. Nya vägen, Österleden, var just färdigbyggd. Logistikcentrum var inte klart. Skogen har gallrats, nya träd har växt upp. Spåren suddas ut.
Något helt annat kan också ha hänt. Kan Terttu ha blivit påkörd, när hon gick längs vägen i decemberskymningen? Magnus Idebro funderar vidare och snön knarrar under kängorna, den kalla vinterdagen vid Ramsjöhult.
Peter Göransson är poliskommissarie och ansvarar för ärenden som gäller försvunna personer i lokalpolisområdet.
Hos polisen ligger ärendet öppet, som en efterlysning. Det är några år sedan något hände i ärendet, det är länge sedan det kom tips. Men ärendet kommer inte att stängas förrän hon hittas.
– Hon finns med som efterlyst, som försvunnen person. Det är alla tills man anträffas, i evig tid egentligen. Med dagens dna-teknik ger man aldrig upp, det finns alltid möjlighet att hitta någon, säger kommissarie Peter Göransson, med särskilt ansvar för försvunna personer i Katrineholms lokalpolisområde.
Vad skulle krävas, för att polisen skulle ge sig ut och leta igen?
– Det är om vi skulle få ett tips om att någon tror att hon finns någonstans. Det har skett vid några tillfällen att vi fått tips, om benrester. Det har inte bara gällt henne. Men då har vi gjort kontroller och det har kunnat slås fast att det inte varit mänskliga benrester.
Det mest sannolika när det gäller Terttu, säger Peter Göransson, är att hon har gått någonstans och av någon anledning hamnat i svårigheter, som hon inte kunnat reda ut själv. Han delar Magnus Idebros uppfattning, om att det troligen gått till så. Exakt vad som hänt vet ingen.
– Vi har ingen tanke om att hon håller sig undan. Rent generellt är det inte omöjligt att folk håller sig borta. Men beroende på omständigheterna bygger man ju olika scenarier. Om jag får prata väldigt generellt är det inte vanligt att människor i den här åldern håller sig borta, säger Peter Göransson.
Skallgången startade vid ÖoB på Lövåsen, den 29 december 2012, lite mer än tre veckor efter försvinnandet.
Att hålla sig borta medvetet och frivilligt ställer också en del krav. Exempelvis måste alla ha någon form av försörjning. Terttu var pensionär, men hade hon hämtat ut sin pension hade hon gått att spåra på det sättet, även om hon varit i sitt gamla hemland Finland. Sedan 2018 är hon avlidenförklarad.
– Jag tror att det är svårt att i vår tid hålla sig undan, säger Peter Göransson.
Polisen misstänker inte att hon råkat ut för något brott.
– Jag kan inte säga att det absolut inte har hänt, men vi måste ha något underlag för att misstänka brott och det har vi inte.
Peter Göransson har många ärenden på sitt bord, av skiftande slag. Men det händer att han tänker lite extra på Terttu, och de andra som försvunnit spårlöst i vårt område.
– Ingen ska bara försvinna. På något sätt ska anhöriga få ett avslut. Det är klart att man tänker på de försvunna ibland.
Magnus Idebro tänker likadant:
– Jag har fortfarande hopp om att den här gåtan ska få sin lösning. Det finns fortfarande anhöriga, som förtjänar ett svar.
Terttu var nybliven pensionär när hon försvann. Dagen efter försvinnandet skulle hon ha fyllt 65 år.