– Idén till en festival föddes i början av mars. Grundtanken var att göra något eget för dem som bor i Katrineholm. Jag kände gensvar från alla jag pratade med. Det lät som att alla skulle komma. Vi blev 30 frivilliga som jobbade med festivalen och jag kände trygghet och stöd. Det rullade på mer och mer, säger Pontuz Öberg.
När han skulle börja samla in förköpsbiljetterna började han känna oro.
– Det var bara 100 biljetter sålda men då kändes det för sent att backa, säger Pontuz Öberg som beslutade att köra vidare. Han höll informationsmöte och alla funktionärer fick ett körschema. Dagen före festivalen började man bygga upp festivalområdet.
– När vi öppnade var det folk utanför men det var segt i entrén och det kom dåligt med folk när de lokala banden spelade. Hoppet tändes igen på eftermiddagen när folk började strömma till. Vädret var perfekt och banden gjorde bra framträdanden. Emellanåt en magisk känsla, säger Pontuz Öberg.
Vid 21-tiden på kvällen förstod han att arrangemanget inte skulle gå ihop sig ekonomiskt.
– Vi fick 600 besökare men hade behövt 900 för att gå runt, säger Pontuz Öberg som efter festivalen satt med en skuld på 137 000 kronor.
– Jag hade ju anordnat det här som privatperson och var besviken över att inte fler kom och mådde dåligt på kvällen. Underskottet får jag dras med. Jag tycker jag gjort mitt yttersta för att sprida det här. I efterhand skulle jag ha delat upp arbetet på flera. Jag hade hoppats på mer av katrineholmarna. Många lovade att de skulle komma men gjorde det inte. Det var väl kanske naivt av mig. De var ett vackert välordnat event men den ekonomiska biten var inte rolig. Jag vill ju göra rätt för mig och när jag ringt runt har jag mötts av mycket förståelse.
Det har framförts kritik om att förhandsinformationen om festivalen var bristfällig. Hur ser du på det?
– Det jag har hört är att folk tyckte det var långt att ta sig ner till Djulö. Jag hade gjort en sida på Facebook med information som kompletterades efter hand. Jag var ensam som arrangör, jag skulle ha lämnat över en del av ansvaret på någon annan.
Vad hände tiden efter festivalen?
– Jag gick in i väggen, kände en stor maktlöshet och orken försvann med allt fokus på hur jag skulle reda upp den ekonomiska biten. Jag var sjukskriven i fyra månader. Det har varit en tuff kamp att kunna se folk i ögonen efteråt. Det skulle ju gå så bra, alla skulle komma och jag hade en bra magkänsla. Många tycker nog att jag får skylla mig själv. Jag gillar att göra andra glada, har lätt att skapa kontakter och vill uppfattas som en snäll och trevlig kille. Jag ångrar inte att jag gjorde festivalen. Jag är stolt över hur bra evenemanget blev, säger Pontuz Öberg som trots besvikelserna kan tänka sig att arrangera en festival igen – men då i ett mindre format.
– Kanske i Stadsparken, säger han.
I en tidigare version av denna artikel uppgavs felaktigt att skulden var endast 13 700 kronor. Vi beklagar felet.