Pelle Karlsson, 86 år och boende på Lövåsgården, hyllades för sin insats mot ensamhet i mitten av mars. Då spelade Anniz och Olavi musik från 1950-talet, efter hans inbjudan, och det bjöds på tårta.
– Jag hade inte en tanke på att det skulle bli så stor uppståndelse, det har bara blivit så, säger han.
Nu väntar en hyllning till vårdpersonalen. Bandet är bokat till 13 maj – Byledraget – men han väntar ännu på besked om var festen ska kunna hållas. Utanför hans altan finns en liten gräsplan där han hoppas på korvgrillning och fint väder.
Allra helst skulle han vilja att vårdpersonalen ärades varje år med en egen dag, som Fars dag och Mors dag.
– Vi kan ha en tävling om vad den ska heta. Underbara sjuksysterns dag är ju för långt, säger han.
Kommunen och hemtjänsten skulle också vara välkomna.
– Min stora önskan är att kommunen tog kontakt och ville vara med på tåget. Kedjorna kunde sponsra med korv eller så, det är ju inga pengar för dem. Jag tror att jag har all personal med mig, säger Pelle Karlsson.
Förhoppningsvis blir det även ett evenemang i oktober.
Någon festfixare har han inte varit tidigare.
– Jag hade inte fått göra detta om min hustru hade levat. Men jag gör det för andras skull, säger Pelle Karlsson.
Själv är han änkeman sedan maj förra året.
– Jag kan inte bo bättre än jag gör här. Men ensamheten är hemsk och väldigt utbredd. De flesta som bor här har mist sina kära. Därför tog jag upp ämnet, jag bjuder på mig själv, säger han.
Nu vill han hylla vårdpersonalen, som är glada och pigga trots ett slitsamt arbete.
– Flickorna som går här har ett tungt ok på sina axlar, men de bär det hela tiden med huvudet högt.
Han tycker att det sparas för mycket inom omsorgen och att man samtidigt lägger miljontals kronor på "statyetter och genomfartsleder".
– Det är vackert, men människor är viktigare. Materiella saker får komma i andra hand.
Smeknamnet "Pelle på Lusudden" har han fått tack vare sitt torp i Hävla. Som flitig hembygdsforskare i Hävla har han koll på hur familjeförhållandena såg ut förr i världen. Då var det många äldre som, när de blivit ensamma, flyttade in hos sina barn.
– I det svenska samhället förekommer inte det i dag. Går vi ännu längre bort var det ättestupa. Ensamheten är som en form av det, en tillbakagång.