Kan ett företag ta sitt fulla sociala ansvar och ändå gå med vinst? Katrineholmaren Hans Hassle är övertygad om att det går. Vid sidan av sitt arbete driver familjen Hassle ett socialt projekt i Burma (som numera officiellt heter Myanmar).
Det hela började med höjdsjuka och ett punkterat cykeldäck.
I sin ungdom fick Hans Hassle höjdsjukan under en resa. Tillståndet kan vara dödligt, men tack vare en handlingskraftig reskamrat kom han hem helskinnad. Innan han och reskamraten Tobias Geimer lämnade varandra lovade de att åka dit igen innan de var fyllda 50. Tiden gick och när Hans Hassle fyllde just 50 bar det av till Burma.
De möttes av ett sargat land med en befolkning som inte vågade prata om sin situation, men också av en överväldigande vänlighet.
– Först upplevde jag att folk blängde på mig, de mötte min blick på ett sätt jag inte var van vid. Jag provade att le mot dem och fick inte bara ett leende tillbaka, människor längs med hela gatan log mot mig! Då förstod jag att det inte handlade om fientlighet, utan om att de såg mig, berättar Hans Hassle som, precis som sin fru, får något särskilt i blicken när han pratar om Burma.
När Hans Hassle under sin 50-års-resa skulle hoppa upp på sin cykel på den burmesiska landsbygden visade det sig att den fått punktering. Det var oklart hur de skulle ta sig vidare när ett slitet hästekipage med en ung man bakom tyglarna dök upp och erbjöd sig att skjutsa dem. Det var U Kyaw Tun, en pratsam lokalbo som fått ge upp sin dröm om att bli ingenjör för att kunna försörja sin familj. Resekamraterna ville hjälpa till, men de visste att om de erbjöd sig att betala summan av 1 000 kronor som behövdes för att mannens barn skulle kunna fortsätta sin skolgång, skulle de såra hans stolthet.
Det hela slutade med att de köpte den finaste hästkärran i hela Bagan och erbjöd mannen att köra den mot halva vinsten, 30 procents provision och ett löfte om att tio procent av vinsten också skulle gå till tre lokala studenter som ville bli ingenjörer. Efter lite betänketid tackade han ja.
Sedan dess har vännerna köpt två ekipage till. U Kyaw Tun har börjat avla föl från hästarna och tjänar nog med pengar för att han och hans familj ska kunna leva ett gott liv. Hans Hassle, och i viss mån Tobias Geimer, har bland annat återinvesterat vinsten i donationer till burmesiska kloster med förslaget att de ska bygga en skola där undervåningen skulle kunna agera bostad åt lokala familjer. Nu ska familjen Hassle donera pengar till fler kloster så att fler skolhus med plats för en lokal familj kan byggas. Familjerna kommer kunna hyra ut ett par rum i husen och efter några år kan de ta över husen, men skolorna blir kvar. Ett sådant hus bor Familjen Hassle och Geimer i under några månader varje vinter när de är där för att träffa sina burmesiska vänner. Annars används det av munkarna.
Mannen som körde hästkärran har med familjen Hassles hjälp börjat anordna matlagningskurser i ett kloster där han hyr ut några rum.
– Det började som en liten gest för att hjälpa och har nu växt till något som ger flera familjer både bostad och sysselsättning. Vid det här laget har vi utbildat långt över 100 barn. Allt blev möjligt tack vare U Kyaw Tuns hårda arbete, säger Hans Hassle.