Solen står för ljuset när Nicklas Jonsson riggar för inspelning på en uteplats på Källmogatan. Marie Brännman är beredd med ett batteri av frågor och två kameror är riktade mot dagens huvudperson: Sven-Erik Eriksson.
– Jag kom till Katrineholm som 15-åring, och började som springsjas. Sedan har jag haft Gulfmacken vid Södra skolan, en biljardsalong och pizzeria i Stadsparken. Som lunch, med sallad, dryck och kaffe, kostade en pizza 14 kronor, berättar Sven-Erik Eriksson.
Han är den femte intervjupersonen som berättar om uppväxten i Katrineholm. Mellan tio och femton intervjuer vill Marie Brännman och Nicklas Jonsson göra för att ge en bred bild av hur det var i stan under 1940- och 50-talet för de som var unga.
– Jag fick idén till projektet av min fru, hon arbetar inom vården. Hon säger att de äldre har så mycket att prata om, och att de som personal har så lite tid att ge dem, säger Nicklas Jonsson.
Projektet görs i Studiefrämjandets regi, där både Marie Brännman och Nicklas Jonsson arbetar som verksamhetsutvecklare. Katrineholms kommun har bidragit med 30 000 kronor.
Någon gång runt årsskiftet 2021/22 ska utställningen vara färdig och finnas på en digital plattform.
Nu efterlyser Marie Brännman och Nicklas Jonsson fler 80-plussare att intervjua. De vill veta hur det var att leva i Katrineholm. Hur arbetsmarknaden såg ut. Vad folk gjorde på fritiden. Hur det var att uppfostra barn på den tiden.
Marie Brännman skickar en speciell efterlysning till stadens damer.
– Vi har bara träffat en, säger hon.
– Man kanske inte själv tycker att man har så mycket att berätta, men det tycker vi. Vi vill bevara deras historier, säger Nicklas Jonsson.
Sven-Erik Erikssons historia börjar 1930 på gården Malmberg utanför Vingåker.
– När jag var i tioårsåldern pågick andra världskriget och min pappa var ofta inkallad. Mamma och jag fick sköta gården. Vi var mörkrädda, och det var råttor och annat elände när man skulle sköta om korna och hästarna.
Han berättar om bristen på mat. Bark fick duga som kaffesurrogat och salt och peppar var de enda kryddorna i köket. Med jämna mellanrum kom fjärsman från Kåsta för att kontrollräkna gårdens djur.
– Fjärsman var rätt flexibel och hade överseende med att det ena gången var två stora grisar och nästa gång två smågrisar på gården, berättar Sven-Erik Eriksson.