Elsa är hemma i Katrineholm tillsammans med sin tvillingsyster för att hjälpa till efter ett dödsfall i familjen. Den orangetonade fasadfärgen valdes ut av deras mamma och är en uppljusad variant av Falu röd.
Den snart tvååriga peruanska nakenhunden Santo har precis hämtat sig från uppståndelsen som uppstod när tidningens reporter klev in genom dörren. Nu är han på väg ut för att leka i snön. Elsa Hatz Grandin ler när hon ser honom springa runt bland snöhögarna.
– Santo betyder helig på inkaspråket, jag hittade honom på Blocket. Han är antingen av eller på, det är inget mellanting. Han är som jag, säger hon.
Elsa, som numera bor med sin sambo i Knutby, är hemma i Katrineholm för att ta hand om lite saker efter ett dödsfall i familjen. Det stora, orangea trähuset där hon växte upp ligger nära Ericsbergs slott, där hennes mormor bodde som barn.
– Vi växte upp på landet med djur och hemmaodlade grönsaker, vi levde verkligen nära naturen. Jag har det tänket i mig fortfarande och har alltid känt mig lite främmande i en stad. Jag känner mig mer hemma på landet.
Men i tonåren lockade det stora äventyret och som 16-åring flyttade Elsa till Mexiko.
– Jag var väldigt skoltrött och åkte dit och jobbade med fiske och som volontär på ett barnhem. Jag och min pappa fiskade mycket tillsammans, det var absolut det som fick mig att söka mig till fisket i Mexiko.
Det var också där hon först kom i kontakt med yogan. Men just då var hon inte redo för att ta den till sig.
– Jag fastnade inte för det då, jag tyckte att det var långsamt och svårt. Jag var fartfylld och fartblind, jag hade väldigt dåligt tålamod. Det är väldigt intressant hur jag kunde känna ett sånt starkt motstånd till något som idag är en av de mest viktiga sakerna i mitt liv.
Santo är gärna med under Elsas yogastunder och kan ibland även härma hennes rörelser.
Sedan dess har Elsa provat på ett gäng yrken och fritidsintressen. Ett tag var hon övertygad om att det var travhästar hon skulle ägna sig åt och i mitten av 20-årsåldern gick hon en låtskrivarutbildning i Stockholm. Idag jobbar hon deltid som lotskapten vid sidan av uppdragen som yogalärare.
– Går det ett tåg som verkar roligt så hoppar jag på, jag är inte rädd för att släppa det jag håller på med, säger hon.
Det var faktiskt på sjön som hon hittade yogan igen och den här gången fastnade för det, men resan dit var snårig.
– När jag jobbade på sjön blev jag utsatt för en del hemskheter, det var machokultur och sexuella trakasserier. Min tillflyktsort har alltid varit att träna, men jag ville inte gå på gymmet ombord så jag hittade en yogamatta och lärde mig från Youtube när jag hade täckning. Det blev min fristad, min paus från jobbigheterna.
Elsa är en av fyra systrar, varav två – hon och systern Cora – är tvillingar. Under uppväxten kallade deras pappa huset för hormonpalatset. "Vi är väldigt nära varandra, alla systrar, och har alltid varit det", säger Elsa.
Hon berättar att det faktiskt är rätt vanligt att folk hittar till yogan under en särskilt tung period i livet.
– Jag behövde den inte när jag var 16 men 2018 bestämde jag mig för att ge den en chans. Jag skulle yoga varje dag i tre veckor och sen har jag inte slutat. Sedan dess har jag gått en yogalärarutbildning för att lära mig mer om anatomin och för att inte skada mig.
Ashtanga-yogan, som Elsa praktiserar, bygger på sex stycken serier med rörelser. Man börjar med enkla saker som solhälsningar och bygger successivt på, allt eftersom man avancerar.
– Varje position är förberedande för nästa, det är en livstidsprocess som handlar om var du är. Det är alltid samma sak så det blir muskelminne och din egna grej. Det vi egentligen tränar med all yoga är kommunikationen mellan hjärna och muskler.
För henne fungerar det som en slags meditation.
– Jag måste fokusera på varje liten muskel när jag yogar och jag lär mig att respektera min kropps gränser. Jag har lärt mig att strunta i det här med rörlighet och fokuserar istället på teknik, rörligheten får växa fram.
Några av rörelserna från yogaformen ashtanga som Elsa praktiserar varje dag och även lär ut.
Det var inte långt efter att Elsa hade hittat till yogan som hon startade sitt Instagramkonto "elsasyoga". Idag får hennes inlägg kommentarer från hela världen.
– Det är jätteroligt, världen blir ganska liten plötsligt. Jag skapade kontot för att se min egen utveckling under tid och sen blev det ett sätt att inspirera. Jag lär mig jättemycket på Instagram och har fått många elever och jobb därifrån.
Hon skrattar till när hon scrollar sig tillbaka i tiden genom flödet av bilder och videor.
– Det är roligt, jag kan ju se min utveckling. Det är lätt i början att man jämför sig med andra, men ju mer man yogar förstår man att det inte går. Det kommer att se olika ut och göras på olika sätt beroende på vem som gör det – för att vi alla är olika. Idag jämför jag mig inte utan låter mig inspireras, men det kan vara jättesvårt att se den skillnaden i början.
Efternamnet Hatz kommer från mormoderns giftermål med en konstnär från Österike. I den stora ateljén på nedervåningen står det tavlor från tre generationer. Det här är Elsas pappas verk.
Elsa berättar att yogan också har fått henne att leva mer i nuet.
– Jag har hittat ett lugn i yogan. Innan jag började var jag alltid några år framåt i tanken. Jag kan absolut ha mål, det är inget fel med delmål. Det som är fel är att klandra sig för var man är idag, att vi inte har nått tillräckligt långt. Kroppen är fantastisk och kan bli så stark och rörlig. Det händer inte över en vecka, allting i livet ska gå så fort i dag men det här får ta sin tid. Jag tror att det är nyttigt.
Hon ger också ett exempel på när yogan lärde henne att kunna gå vidare när det dyker upp hinder.
– Jag hade skurit mig i handen och kunde inte yoga. Då hittade jag handsfree yoga på Youtube, där jobbar man med bål, ben och balans. Det handlar om att rikta om sitt fokus och det är verkligen skönt att ha kommit dit.
"Han är antingen av eller på, det är inget mellanting. Han är som jag", säger Elsa om hunden Santo.
Elsa ställer sig på yogamattan varje dag och får ofta frågan om hur hon kan motivera sig att orka hålla i det. Men hon ser det inte som ett tvång – tvärtom.
– Jag ser det som något jag ger mig själv, jag unnar min kropp och min hälsa det här. Det är mer en lyxig paus. Jag gör det för att må bra, för mig själv. Jag gillar inte den här hysterin om att man ska träna för att se bra ut.
Hur ser framtidsplanerna ut när det kommer till yogan och livet på sjön?
– Jag skulle gärna vilja resa runt och hålla workshops i yoga. Jag tycker att det är jätteroligt att få folk att börja med yoga. Det är roligt att köra båt också men det är yogan jag brinner för.