2006 belönades Triangelgården med stipendium från Lions för sitt arbete med att skapa en trygg mötesplats för ungdomar. "Det är jag väldigt stolt över", säger Baktiar Rashid.
Inne i Triangelgårdens lokaler på Oddergatan i Katrineholm sitter Baktiar Rashid runt ett bord tillsammans med kollegorna Lovisa Stenberg och Yasin Mehraeen. När tidningen kommer är det bara två dagar kvar tills Baktiar gör sin sista dag som fritidsledare, innan han går i pension. I över 20 år han jobbat med ungdomar i Nävertorpsområdet. Allting började år 2000, två år efter han hade kommit till Sverige från Kurdistan, Irak.
– Det bodde jättemånga ungdomar här på den tiden. Jag tänkte att vi skulle göra något för dem och tänkte på sport. Jag hade det med mig från hemlandet, spelade mycket olika sporter. Så vi började med fotboll och volleyboll på gården utomhus vid Nyhemsskolan.
2001 startades fritidsgården Triangelgården och året därpå började Baktiar jobba där som fritidsledare. Sedan dess har han varit där i princip varje dag.
– Jag kan utan att överdriva säga att jag känner 80 procent av ungdomarna i Katrineholm, säger han.
– Jag är jättejätteglad. Jag är stolt över det jag gjort och inte bara i Triangeln utan också i Katrineholm.
Ammar Alhussayni och Baktiar Rashid är goda vänner. Förutom att de båda är fritidsledare på Triangelgården är de båda aktiva i olika idrottsföreningar i Katrineholm.
Vad säger ungdomarna om att du slutar?
– Det är inte lätt. De gamla medlemmarna är jätteledsna. De kommer hit och säger hej då till mig. Jag har varit en pappa till alla och haft bra kontakt med många familjer. När det hände något kunde jag prata med deras mamma och pappa och säga om de gjort något fel, säger han och fortsätter:
– Vårt arbete är att hjälpa dem. Vi är här för dem. Det är aldrig någon som bråkat eller varit arg på mig under de här 22 åren.
Han berättar att han för bara några dagar sedan blev stoppad av en gammal medlem som ville tacka för hjälpen och uppläxningen. Det hjälpte honom att komma på rätt bana.
– Han tackade mig och kysste min hand och sa "Tack för allt du gjort för mig". Han jobbar i Värmbol nu. Jag grät nästan.
– Ditt stora har ju varit fotbollen i hallen. Alla lov har du fixat så att de kan spela fotboll i Nyhemshallen, säger kollegan och föreningskonsulenten Lovisa Stenberg.
"7 års trogen tjänst". Fotbollen är ett minne av de första sju åren i fritidsgårdens historia.
De senaste fem åren har hon och Baktiar jobbat tillsammans med att utveckla Triangelgården. Ett samarbete som har lett till en nära vänskap.
– Jag kommer tycka att det är jättejobbigt när han slutar. Vi har kommit varandra nära. Det är skönt att ha någon man litar på till 110 procent, säger hon och fortsätter:
– Han är äldre och invandrare och det är en fördel. Jag är ung och svensk, det är svårare. Men jag har lättare att få kontakt med tjejer. Vi kompletterar varandra bra.
Baktiar nickar instämmande på andra sidan bordet.
– Lovisa är den bästa jag har jobbat med. Hon är duktig, har bra idéer och bra kontakt med tjejer och killar. Några som jobbat här har inte alltid varit så aktiva. Men till Lovisa har jag sagt "Du kan klara dig här utan mig". Jag önskar henne lycka till. Jag litar på henne.
Men han kommer inte lämna Triangelgården helt – än. För trots att han nu är 67 år och nybliven pensionär, kommer han att hoppa in som vikarie när det behövs.
Innan vi skiljs åt följer vi med Baktiar till Nyhemsskolan. Inne på väggen i musiksalen hänger hans tavlor tillsammans med flera av elevernas. Något som blivit lite av en tradition.
– Igår lämnade jag en sista tavla på Nyhemsskolan, säger han.
Den föreställer ett färgsprakande landskap som omsluts av en triangel.
Baktiar Rashid visar upp sin senaste målning som föreställer ett färgsprakande landskap fångat i en röd triangel. En hyllning till självaste Triangelgården där han jobbat i 22 år.