Britt Andersson blev 86 år.
"När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken", står det att läsa i dikten av Göran Tunström i dödsannonsen. Den 13 juni avled Elisabeth Anderssons mamma.
– Min mamma fick en så ovärdig död, säger hon.
Hösten 2022 fick hennes mamma Britt diagnosen lungcancer. Dessutom hade hon dåligt hjärta och kol. I februari i år drabbades Britt av andningssvårigheter, yrsel och bröstsmärtor. Elisabeth Andersson berättar att hennes mamma åkte in och ut på akuten hela våren.
– Ibland var hon där tre gånger i veckan. Men hon fick aldrig någon hjälp. Man tog de vanligaste proverna och ibland skickades hon till röntgen. Hon brukade få syrgas och Alvedon, sedan skickades hon hem igen för att hon inte var tillräckligt medicinskt sjuk, som de uttryckte det. Jag har otroligt mycket Alvedon hemma.
– Hon hade ofta så ont att hon grät. Vid ett tillfälle var det en sköterska som ifrågasatte läkarens beslut att skicka hem henne igen. Hon kunde inte stå, inte gå på toa. Men han sa att det var hemtjänstens jobb. Och när hon bad om hjälp från SSIH (specialiserad sjukvård i hemmet) blev hon hänvisad till sin vårdcentral.
Först i slutet av maj fick Elisabeth av en slump veta att Britts cancer hade spridit sig.
– Det var aldrig någon som sa ett ord om det. Hon fick ingen smärtlindring och ingen återkoppling om sin cancer.
Elisabeth Andersson åkte ofta till Katrineholm och sin mamma Britt.
Elisabeth Andersson bor i Norrköping. Så fort hon hade möjlighet åkte hon till sin mamma i Katrineholm. På nationaldagen gick hon ut med sin mamma i rullstol. De gick några kvarter, kisade mot solen och vinkade åt studenterna som åkte kortege.
– Jag frågade hur hon mådde och hon sa att "jag får lära mig att leva med det här, för jag får ingen hjälp". Hon kände att hon var inget värd. När vi kom till vården kom vi ingenstans. Det var som att köra huvudet i en vägg.
Ett par dagar senare ringde larmpersonalen och väckte Elisabeth. Hennes mamma hade svimmat, både hemma och på sjukhuset. Elisabet avvaktade två timmar innan hon tog kontakt med sjukhuset.
– Då sa de att mamma fått ett blodtrycksfall, att hon skulle skickas hem och att hon inte var tillräckligt medicinskt sjuk.
Vårdpersonalen lovade Elisabeth att de skulle kontakta hemtjänsten innan de satte Britt i en sjuktransport hem. Klockan 10 ringde Elisabeths syster och var skärrad.
– Då hade sjuktransporten dumpat mamma innanför dörren. Hon hade krupit till sängen och ringt till min syster och ropat på hjälp.
När Elisabeth ifrågasatte vad som hänt berättade hemtjänsten att man informerat akuten om att man hade personalbrist och man kunde möta Britt först klockan 11.
– Akuten valde ändå att skicka hem henne, fast hon knappt kunde sitta upp.
Under eftermiddagen pratade Elisabeth med en distriktssköterska som tog situationen på allvar.
– Hon såg till att mamma fick tillsyn dygnet runt och smärtlindring. Det var första gången hon verkligen fick hjälp.
Elisabeth berättar att hennes mamma var så sjuk att hon satt upp i sängen med hjälp av kuddar och att en golvfläkt blåste rakt i ansiktet för att hon skulle få luft. Vid ett tillfälle ropade hon på hjälp och sa att "jag håller på att få en hjärtinfarkt".
– I efterhand har jag förstått att det var cancern som tryckte på.
Några dagar senare somnade mamma Britt in.
I Elisabeths telefon finns ett album med bilder på mamma Britt. "Jag saknar min mamma enormt. Vi brukade alltid ringa varandra på kvällen", säger Elisabeth.
Elisabeth Andersson tycker inte att vården har varit värdig.
– Det är mest akuten jag är förbannad på. Hur kan man skriva ut Alvedon när man ser att cancern eskalerat. Och varför kan inte akuten ta kontakt med SSIH. Varför måste det gå via vårdcentralen?
I en anmälan till Inspektionen för vård och omsorg ifrågasätter hon patientsäkerheten på Kullbergskas akutmottagning.
– Varje gång mamma var på akuten träffade hon AT-läkare och ST-läkare. De sa att det fanns en ansvarig läkare som de kunde kontakta, men kontaktade de den? Jag fick aldrig något svar.
Marie Bennermo, chef för patientsäkerhet på Region Sörmland, beklagar upplevelsen av vården.
Marie Bennermo, chef för patientsäkerheten i Region Sörmland, säger att hon beklagar den upplevelse av vården som beskrivs i artikeln. Hon har dock ingen kännedom om det specifika ärendet och kan därför inte uttala sig mer om det.
– Alla verksamheter inom hälso- och sjukvården strävar alltid efter att omhänderta patienter på bästa och smidigaste sätt inom rätt verksamhet. Jag kan dock inte garantera att allt alltid fungerar utan problem eller att misstag inte sker, säger hon och fortsätter:
– Generellt är vår bedömning att patientsäkerheten är god vid akutmottagningen vid Kullbergska sjukhuset.