Just nu pågår den internationella Donationsveckan. Syftet med veckan är att uppmärksamma hur många som behöver organ donerade och att fler ska anmäla sig till donationsregistret. En som har organdonation att tacka är Birgit "Mimmi" Lagmyr.
– Utan den hade jag aldrig suttit här i dag.
Mimmi är 58 år och bor tillsammans med sin man och deras hund Garres i ett hus på landet en bit från Österåker. Hon har två barn, plus två bonusbarn och flera barnbarn som hon älskar att leka med. Men att till exempel leka med barnbarnen har inte alltid varit en självklarhet för Mimmi. För 15 år sedan drabbades hon av sjukdomen Emfysem. Sjukdomen sätter sig i lungorna och drabbar ofta de som rökt mycket, vilket även var fallet hos Mimmi.
– Vanligtvis stannar sjukdomen upp, men inte hos alla.
I hennes fall stannade inte sjukdomen upp och när det var som värst beskriver hon det som att det kändes som att hon andades genom ett sugrör. Efter sjukdomsbeskedet slutade Mimmi röka men det hjälpte inte. Till slut gjorde sjukdomen att hon inte kunde röra sig som hon kunde innan och hon blev tvungen att sjukpensionera sig från sitt jobb som billackerare. Bland annat kunde hon varken diska utan att ta en paus eller gå ut till bilen utan att, halvvägs ut, sätta sig ner en stund.
– Det var tufft. Jag hade bara 19 procent av lungkapaciteten kvar. Dessutom blev det svårt att äta sig riktigt mätt då det gjorde det ännu svårare att andas och på slutet vägde jag bara 56 kg.
Hon gick till läkare både på Kullbergska och på Mälarsjukhuset i Eskilstuna, men enligt Mimmi var det först på Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg som vården tog fart. Där berättade läkarna för Mimmi att lungorna inte gick att rädda. Om hon skulle överleva behövde hon nya organ. Men när hon väl fick en plats i donationskön berättar hon att det hela gick snabbt. Åtta dagar efter att hon sattes upp i kön hade sjukvården, trots Mimmis ovanliga blodgrupp, hittat en donator och i september 2012 orerades hon. Kirurgerna gjorde ingreppen en bit under armhålorna.
– Det kändes ingenting, varken under operationen eller efter den. 23 timmar efter operationen satt jag i köket på sjukhuset och åt pannkakor.
Enligt hennes läkare hade Mimmi bara kunna överlevt några månader i det tillstånd hon var innan operationen och som hon ser det räddade organdonationen livet på henne.
Även om skillnaden före och efter operationen var stor berättar Mimmi är det var en lång väg kvar då sjukdomen hade gjort kroppen väldigt svag.
– Jag försökte träna upp den själv. Det var tufft, men jag försökte göra alla vardagssysslor själv, som att klä på mig och dammsuga exempelvis.
I dag, lite drygt två år efter operationen, äter Mimmi fortfarande en hel del medicin för att inte kroppen ska stöta bort de nya organen, men i övrigt mår hon bra. Hon tar långa promenader med hunden, vilket hon aldrig vågat hoppas på för bara ett par år sedan. Men det stora fritidsintresset just nu är träningsformen Tabata.
– Det är toppen, jag hade en otrolig träningsvärk efter första gången, men det är jättekul och det är en oerhörd gemenskap.
Innan sjukdomen hade inte Mimmi registrerat sig som organdonator, nu har hon tillsammans med alla nära och kära gjort det.
– Tack vare organdonationen fick jag livet tillbaka. Men den gav även min gubbe sin fru tillbaka, mina barn sin mamma och mina barnbarn sin mormor eller farmor. Det är inte bara den som är sjuk som drabbas.