Arne Brännerud levde fram till hösten för två år sedan. Då hade han i tio år kämpat mot olika sjukdomstillstånd, såsom återkommande hjärtinfarkter och proppar, kol och blodkärlsdemens. När så också en aggressiv och obotlig cancer drabbade hans kropp, flyttades han vintern 2014 till ett demensboende i Stockholm.
– Fram till dess hade jag tagit hand om honom hemma, dit det kom sjukvårdare och gav honom mediciner, men till slut blev det arrangemanget för mycket för oss, säger Ulla Brännerud.
Det nya boendet blev dock inte alls vad paret tänkt sig. På kort tid ändrades Arne Bränneruds personlighet markant.
– Arne blev avskärmad och ville varken äta eller dricka. Han tappade omdömet och ramlade och slog sig med jämna mellanrum. Något av det hade aldrig inträffat förut.
Ulla Brännerud upplevde att Arne behandlades med morfinplåster mycket ofta på boendet. Så snart hennes man ansågs ha ont fick han en ny dos.
– Men han själv gillade inte alls morfinplåstren och försökte ta bort dem. Arne vantrivdes på boendet och vid ett tillfälle ringde han mig, gråtandes, och vädjade om att jag skulle ta honom därifrån. Jag fick nog och tog med honom till en vårdcentral, men blev utskälld av överläkaren på boendet efteråt.
Responsen från vårdpersonalen på boendet beskriver Ulla Brännerud som obefintlig.
– Jag försökte tala med dem om Arnes alla biverkningar men ingen lyssnade och det kändes som att jag var oönskad där.
Arne Brännerud blev under den här tiden så illa däran att han lades in på ett hospice. Där hade personalen mer tid till honom och han fick bada i badkar i närheten av tända ljus varje kväll. Några morfinplåster fick han inte.
– Då blev han plötsligt klar i huvudet igen, samtidigt som hans smärta avtog. I stället för att dö på hospice fick han livslusten tillbaka.
Tillståndet för Arne Brännerud förbättrades avsevärt och han sista stora önskan slog in; att få åka till Öland.
– Det blev en fantastisk tid och inte heller där behövdes någon smärtlindring för Arne. Han dog bara några timmar innan vi skulle åka därifrån.
På grund av de tydliga brytpunkterna i makens mående är Ulla Brännerud i dag säker på att det var morfinplåstren som orsakade de kraftiga biverkningarna.
– När han fick dem trodde jag att plåstren var någonting bra som skulle lindra smärtan på ett behagligt sätt. Men nu ser jag tillbaka på den vårdtiden som en lång mardröm.