Grönytan vid Talltullens utfart på gamla Norrköpingsvägen ser vid första anblicken trist och oansenlig ut. Anorektiska grästuvor och rölleka stångar mot varandra i mager mylla. Solen steker.
Men när kommunekologen Linda Aldebert och parkintendenten Michael Antonsen strövar omkring, får de snabbt ihop en färgsprakande liten bukett. Vallmo. Blåklint. Nejlika.
Detta är platsen för en publik slåtteräng, nyligen slagen. Oansenlig? Inte alls.
– Den är ju jättefin! Och här finns massor av fjärilar, säger kommunekologen.
– Och örter! Här finns fler blommande växter än på många andra ställen, säger parkintendenten.
Mitt under spirande svensk försommar larmade FN:s klimatpanel om att en miljon djur- och växtarter är på väg mot utplåning. Kanske är det inte så konstigt, att fler dikeskanter än vanligt sedan dess har fått växa igen, att färre gräsmattor än normalt trimmats till livlösa golfgreener. Hotet mot flora, fauna och klimat tycks tränga allt djupare in i vårt medvetande.
Att hoppet för den biologiska mångfalden växer i det vilda sätter avtryck också i kommunens grönplan för Katrineholms tätort. I planens mål för ekosystemtjänster pekas flera främjande naturtyper ut. En sådan är den traditionella, numera nästan helt försvunna, slåtterängen.
Få växtsamhällen är lika rika på arter. Gräsängens kväve- och fosforfattiga jord tränger undan ogräs och ger livskraft åt en stor mängd örter, blommor och insekter. Till exempel är ängen en utmärkt miljö för fältgentianan och trumgräshoppan, två av Katrineholms åtta hotade ansvarsarter.
– Ängsmarker är bra för den biologiska mångfalden och ur klimatsynpunkt. Men också för kommunens resurser, eftersom de inte kräver lika mycket skötsel som andra grönytor, säger Aldebert.
Men att skapa levande slåtterängar görs inte i en handvändning. Vid Talltullen har kommunen harvat, sått och slagit i 30 år. Men fortfarande är förutsättningarna otillräckliga, beskriver Antonsen:
– Jorden är för bra, för näringsrik. Förra sommaren torkade alltsammans, det fick aldrig någon riktig chans. Nästa år ska vi harva och så en mix av ett- och fleråriga växter igen så får vi se.
– All naturvård är väldigt långsiktig. Det tar lång tid att skapa de här miljöerna, säger Aldebert.
Men både ambitionen och kompetensen finns, framhåller hon. Kommunen ska nu ta fram en strategisk plan för stärkt biologisk mångfald i exempelvis små parker som i dag domineras av klippta gräsmattor. Aldebert och Antonsen hoppas få se både slåtterängar och betesmarker växa fram i framtidens stadsmiljö.
Parallellt är det viktigt att hålla allmänheten informerad, påpekar Antonsen; dels om vad stadens invånare själva kan bidra med till den biologiska mångfalden, dels om skälet till att vissa grönytor måste få se lite "skräpiga" ut. Det senare kan också handla om att låta naturligt döda ädelträd stå kvar, då de är livsavgörande för vissa arter av insekter.
– Vad det blir av det här, handlar förstås också om pengar. För att kunna slå med slåtterbalk och bala gräs krävs det att kommunen hyr in hjälp, för vi har inga maskiner till detta. Men kanske måste den biologiska mångfalden få kosta, säger parkintendenten.
– Absolut, tycker kommunekologen.