Yuliia är utbildad ingenjör och i Ukraina jobbade hon på ett företag som hanterar värmesystem. Fick hon välja skulle hon vilja jobba med något liknande här i Sverige eller jobba med människor. "Kanske som dagmamma eller som volontär, så jag kan hjälpa folk som är i min situation".
Det har gått lite mer än en månad sedan Yuliia, Oksana, Viktoriia och deras barn kom till Sverige, efter att de tillsammans flytt från kriget i Ukraina. Nu bor de tillfälligt hos en värdfamilj och på Ekbackens vandrarhem i Katrineholm.
– Tack med stora bokstäver till de som öppnat sina hem för oss. Det är tack vare dem som vi fått känna trygghet, säger Oksana.
De kommer alla från den ukrainska huvudstaden Kiev. Yuliia berättar att hon bodde på sjunde våningen i ett flerfamiljshus tillsammans med sin man och sina två barn, Dima, 17 år, och Yaroslav, 5 år. När bomberna började falla över staden fick hon och barnen springa ner för alla trappor ner till källaren för att gömma sig. Där satt de i flera timmar, ibland dagar.
– Vi hörde hela tiden hur bomberna föll ner och så hörde vi sirener, säger Yuliia.
En dag ringde hennes syster Oksana och frågade om hon ville lämna landet med henne och Viktoriia.
– Hon sa "Du har en timme på dig att bestämma dig om du vill fly". Jag pratade med min man som sa att jag skulle göra det.
– Vi kände att det var dumt att sitta kvar och vänta på att de ryska soldaterna skulle komma för att skada, utnyttja och våldta oss. Det är bättre att fly, säger Viktoriia.
Från Kiev tog de sig med tåg till Polen. Tågen var överfyllda med människor, som precis som dem, var på flykt. Från Warszawa lyckades de till slut hoppa på en buss som tog dem vidare till Berlin. Målet var hela tiden att ta sig till Sverige, som de hade hört så gott om.
Efter en tuff vecka på flykt, som kantades av försenade avgångar och magsjuka, kom de fram till Sverige och kom i kontakt med den ideella föreningen Stötta Ukraina Sörmland som drivs av bland annat katrineholmaren Oksana Svantesson. Hon fixade så de fick bo hos en värdfamilj och på vandrarhem.
Viktoriia, Oksana och Yuliia är otroligt tacksamma för all hjälp de fått från privatpersoner och lokala företagare. De hyllar dem flera gånger om. Men de är besvikna på staten och de svenska myndigheterna som, enligt dem, inte gav någon information om hur de skulle gå tillväga och vad som skulle hända dem.
Efter påsk börjar några av barnen i en uppstartsklass, innan de om några veckor får en plats i vanlig skolklass. Yaroslav, 5, passar på och tar en tugga av skumgodiset innan kameran åker upp.
– Vi fick ingen information av Migrationsverket. Vi fick inte veta att vi skulle ansöka om dagersättning. Det fick vi veta först en vecka senare när föreningen frågade oss om det. Tar men emot flyktingar måste man ha en plan, säger Viktoriia.
I början gick de därför miste om ersättning och värdfamiljer och privatpersoner fick stå för deras kostnader. Nu får de dagersättning, men den räcker inte till. En ensamstående vuxen får en dagersättning på 71 kronor. Ett barn får, beroende på ålder, mellan 37 och 50 kronor. Det ska täcka kostnader för mat, läkemedel och sjukvård, kläder, tandvård och fritidsaktiviteter.
– Vi vill inte leva på någons bekostnad. Det räcker att de redan hjälper oss med boende och mat, men nu får vårdfamiljerna stå för allt. Vi vill inte vara en börda för staten men inte heller för de som vi bor hos, säger Oksana.
Det här fotot togs precis innan Viktoriia, Oksana och deras barn begav sig på flykt. Deras män är kvar för att försvara landet. Viktoriias mamma och mormor, till vänster, är också kvar i landet. De har lyckats hålla kontakt med dem via internet och telefon.
De efterfrågar ett större samarbete mellan staten, kommunerna och privata aktörer för att tillsammans lösa boendesituationen för de ukrainska flyktingarna. De tre mammorna hoppas att de får bo kvar i Katrineholm, eftersom de rotat sig här. De vill så fort som möjligt ut i arbetslivet.
– Ovissheten är det jobbigaste, säger Viktoriia.