Affischer för ja respektive nej i folkomröstningen ifall det skulle införas totalförbud mot alkohol i Sverige. Valet den 27 augusti 1922 vanns av nej-sidan och Albert Engström fick behålla snapsen till kräftorna.
Tänk dig att konditorn på fiket försett ditt wienerbröd med en liten röd flagga, med texten “Av för mycket fett och socker kan man bli fet och dö av hjärtinfarkt”.
Eller att bilen du äntligen har lyckats spara till, har dekalers på sidorna där det står “Risken att du kör ihjäl dig själv eller någon annan med detta fordon, är inte försumbar”.
Nej, det kommer nog inte att hända, lite sunt förnuft förväntas vi som medborgare ännu vara i besittning av. Det gäller de flesta varor i handeln – utom två som undantas, nämligen tobak och alkohol. Är lycklig nog att inte vara slav under något av dessa “njutningsmedel” och har på intet sätt något emot att såväl tillverkare som tillhandahållare är tvungna att varna kunderna för produkterna de säljer.
Då jag tillbringar mina dagar i en lokalhistorisk guldgruva och betraktar fotomaterial från förr, kan jag inte låta bli att fundera över hur dessa varningstexter hade tagits emot för, låt oss säga 70 år sedan.
Då innehöll alla veckotidningar med kommersiella syften helsidesbilder av unga, vackra och helst superkända människor med perfekt hy, kritvita tänder och välmanikyrerade naglar. Alla hade de en nytänd cigarett i handen och på bordet framför dem låg ett paket av det cigarettmärke de fick betalt för att älska. Alla såg de mycket lyckliga ut.
Vad alkoholen beträffar hade man länge tagit problemen på betydligt större allvar. Redan 1850 hade man med varierande framgång börjat tillämpa viss nykterhetspolitisk kontroll över alkoholhanteringen. Man beräknade då att konsumtionen av rent brännvin i landet var 20 liter per år och person, alla inräknade.
Under andra halvan av 1800-talet och några årtionden in på 1900-talet förekom stora debatter då det gällde alkoholutskänkning till allmänheten. Flera stora folkrörelser växte fram och la i dagen den misär som alkoholen kunde orsaka.
I åtskilliga familjer var nöden stor, då mannens lön gick till brännvin i ställer för till annat uppehälle. Konsekvenserna fick familjen dela på.
Det var förutom den organiserade nykterhetsrörelsen, främst arbetarrörelsen och väckelserörelsen, som tog strid för radikala åtgärder. Det gällde att begränsa allmänhetens fria tillgång på alkohol och på så sätt minska missbruket.
I mitten av 1910-talet infördes ett system som innebar att all alkoholförsäljning skulle ske genom ett statsmonopol utan vinstintresse och att inköpen skulle begränsas med hjälp av individuell kontroll.
Den så kallade motboken föddes. Där bokfördes inköpen och där framgick vad varje kund hade som tilldelning per månad. Det var mest män med ordnad ekonomi och fast anställning som tilldelades motbok, aldrig gifta kvinnor.
I Katrineholm fanns inget systembolag, eller spritbolag som det hette då, förrän 1923. Dessförinnan var man hänvisad till att förrätta sina inköp i Norrköping, vilket kan kännas väl långt, även med dagens transportmedel tillgängliga.
Kan här inte förbigå den folkomröstning som i början av 1920-talet engagerade fler människor än de flesta riksdagsval gjort senare. Det var två sidor som tampades, den ene för- och den andre mot ett totalförbud av alkohol.
Flera kända svenskar deltog i debatten, bland andra konstnären Albert Engström, som från affischplats, pekande på en flaska brännvin med tillhörande spetsglas proklamerade följande “Kräftor kräva dessa drycker”.