Ditt samlade intryck efter föreställningarna?
– Hopp om livet! Det stora är att vi får jobba med de här människorna, se dem bakom scenen. Stämningen är fantastisk. Alla får vara med, ingen är utanför. Det är en sådan glädje och harmoni.
Vad kommer du att minnas mest från 101:an?
– Man lär ju känna de här människorna och vet att en del har svårigheter i skolan och kanske svårt att passa in i nya ramar. Här får de nya vänner. Det är ett helt annat rum, de här bryggorna överallt.
Tar du med dig något till nästa föreställning om två år?
– Jättemycket. Jag kommer nog att fundera på om det var bra eller dåligt att ha två team med skådespelare. Sedan var det ovanligt harmoniskt i den gigantiska ensemblen. Det gäller att ha med sig till nästa gång.
Har du redan börjat fundera på 2018?
– Ja, men vi vet inte riktigt vilken form vi ska ha. Men jag har tänkt på om vi ska ha ett framtidstema, eller kanske ett undervattenstema!
Vad är det som gör att Katrineholm gång efter gång kan genomföra denna enorma produktion?
– Jag tror att Katrineholm, på Dud, Kulturskolan och Perrongen, har väldigt engagerade ledare som verkligen brinner för det de gör. När det blir en sådan här grej har vi automatiskt kontakter med många ungdomar och en bra miljö från start.