När slutet närmar sig får de anhöriga en pärm. I den står vad som väntar. "Så att de kan vara lite förberedda", säger Carina Meijer. På bilden ses också Tesfit Petros.
Carina Meijer och Tesfit Petros har jobbat på avdelningen Lindhem på Lövåsgården i åtta månader. Avdelningen erbjuder korttidsboende och palliativ vård, det vill säga vård i livets slutskede. En del människor bor här under ett par dagar och avlider sedan. Andra kan vara här under flera månader.
– Många kommer hit i väldigt dåligt skick. De får behandling och näring. En del kommer hem, andra flyttar till en lägenhet på särskilt boende. För alla som kommer hit avlider inte. Det finns även de som bättrar på sig, berättar Carina Meijer.
Hon har arbetat inom vården i snart 30 år. Tesfit Petrus har arbetat inom vården i sju år. Han är småbarnspappa och har nyligen flyttat från Älmhult till Katrineholm.
– Jag trivs väldigt bra. Det är fint att få vara med människor deras sista tid. Jag har ju småbarn hemma. Hemma upplever jag livets början och här upplever jag livets slut, säger han.
Ingen dag är den andra lik på avdelningen. Den innehåller allt från fasta rutiner till att sitta intill en säng och hålla i en hand.
Vuxna i alla åldrar kommer hit för att ta sina sista andetag i en lugn och trygg miljö. På avdelningen finns åtta rum.
– En del har inte förmågan att uttrycka sig länge. Då går man på tecken. Man ser om de har svårt att andas, man ser på blicken hur de mår. Vi är alltid lyhörda för ångest och smärta, säger Carina Meijer.
Hon berättar att det många gånger kan hjälpa att sitta en stund hos patienten, hålla handen eller stryka över håret.
– Man kan få gehör när man tar någon i handen och känner att de klämmer åt lite. Jag tolkar det som att "det känns bra, sitt kvar."
När slutet närmar sig får de anhöriga en pärm. I den står vad som väntar. Om allt från förlorad aptit till blånande fötter.
– Så att de kan vara lite förberedda, säger Carina Meijer.
Personalen har hela tiden ett nära samarbete med sjuksköterskorna.
– De är helt suveräna och alltid tillgängliga, säger Carina Meijer.
För många anhöriga blir personalen också ett stort stöd och ofta får de frågan hur de orkar. Carina Meijer och Tesfit Petros säger att de får energi och ork av varandra i personalgruppen.
– Man kan ju inte komma hem och prata om sitt jobb. Även om man inte röjer någon tystnadsplikt så är det inte säkert att någon vill höra hur min dag på jobbet har varit, säger Carina Meijer.
Enligt henne är döden en befrielse för många patienter.
– Jag ser döden som någonting fint. Det behöver inte vara ångestfyllt och något hemskt. Många uttrycker själva att de vill dö. Är det däremot en yngre människa som dör blir man mer påverkad. De kanske har små barn. Mamma och pappa lever fortfarande. Det är fel ordning. Det tar hårdare.
Tesfit Petros och Carina Meijer har arbetat inom vården i sju repektive 30 år. De trivs båda väldigt bra på avdelningen Lindhem.
Det ska alltid vara lugnt runt den som är sjuk.
– Att få vara med i en persons sista stund i livet, att få ge trygghet, det känns väldigt värdefullt. När jag går hem från jobbet har jag känslan av att jag uträttat någonting fint. Jag är otroligt stolt över mitt yrke, säger Carina Meijer.
När hon kliver in på sin arbetsplats tänker hon inte på det som finns utanför.
– Jag har nog aldrig haft ett jobb där jag släppt hemmet så mycket.
Däremot händer det att både hon och Tesfit Petros ibland tänker på jobbet hemma.
– Man tänker ibland på dem man har vårdat, om de fortfarande lever, säger Tesfit Petros.
– Det är ingenting som tar tid, att ägna dem en tanke, säger Carina Meijer.