Den gamla brandstationen är snart ett minne blott. På baksidan kan Per och Mats Gustafsson peka ut alla lägenheter de bott i som barn.
Mats Gustafsson var blott ett år när familjen flyttade in i en lägenhet på brandstationen 1959. De flesta brandmän och chefer bodde då på stationen, och arbetade långa arbetspass. Nu rivs fastigheten för att ge plats för ett nytt sexvåningshus.
– Som barn hade man koll på vad som hände på stationen. Vi hade larmklockor i lägenheten och det var olika signaler för stort och litet larm. På natten tändes alla lampor när larmet gick, säger Mats Gustafsson.
Utryckningarna duggade inte lika tätt som i dagsläget, men när signalen ljöd väcktes alla i huset. Familjerna umgicks mycket, men alla hade egna lägenheter med kök och toalett. Tv-apparater var sällsynta och dagrummets tv-hörna var en samlingsplats.
– Alla kände alla och vi barn var inte direkt förbjudna någonstans. Man kunde vara med brandmännen när de tvättade slang, säger Per Gustafsson.
Familjen bodde kvar till hösten 1972 och var de sista som kunde kalla brandstationen för sitt hem. Per kom senare att gå i sin fars fotspår och arbetade sitt första pass som brandman för 40 år sedan. Idag är han yttre befäl på den sprillans nya stationen i Katrineholm.
Mats valde dock en annan yrkesbana, som tjänsteman och chef på Försäkringskassan. Han beskriver sig mer som teoretiker än praktiker och hade inte klarat de fysiska påfrestningarna med astman han hade som barn.
Han minns särskilt en gång när den nya stegbilen skulle testas och han spelade mamma Gunvor ett spratt. Brandmännen hämtade honom på balkongen på översta våningen, sedan kunde han ta trapporna upp och plinga på dörren. Gissa om mamman blev vettskämd över att sonen hade tagit sig ut på egen hand.
– Vi lekte ofta på gården utanför. Ibland följde vi med pappa ut och provkörde brandbilarna och man fick klättra på stegar när de hade övning. Det var ett intressant ställe att bo på. Kompisarna tyckte att det var spännande, säger Mats Gustafsson.
Nu gapar fönstren tomma och den gula tegelbyggnaden byggd 1945, ser ut som en ruin. Bröderna passerar skalet till det som en gång var deras hem flera gånger i veckan.
– Det är klart att man tittar och minns lägenheterna man har bott i, när man ser de hål som är efter dem nu, säger Mats Gustafsson.
– Det är lite nostalgi, men jag gråter inte över det. Lokalerna var slitna och absolut inte anpassade som brandstation. Men den hade onekligen sin charm, säger Per Gustafsson.