– Jag kunde känna att mina två barn mest var i vägen och att jag bara ville spela. Men ibland tänkte jag även att jag inte ville leva längre, säger Malin som på grund av anonymiteten som ska råda i stödgruppen väljer att inte gå ut med sitt efternamn.
Allt började 1999 när hon fick jobb som Black Jack-dealer på en bar i en annan stad. Baren gick dock inte speciellt bra och gästerna var få. För att fördriva tiden testade hon att spela på en så kallad Jack vegas-maskin som också fanns på baren. De korta stunderna framför maskinen blev dock allt längre och snart spelade hon bort alla pengar hon hade. Spelandet flyttades successivt från spelmaskiner på barer till internetbaserade, så kallade, slots-spel.
Hon berättar att hon, för drygt tio år sedan, stal växelkassan när hon sommarjobbade och att hon därför fick sparken.
– Jag började hoppa över hyror. När jag vaknade på morgonen kunde jag spy och känna att jag kastat bort mitt liv, säger Malin.
– Jag berättade för mina föräldrar, som då hade flyttat till Katrineholm och jag flyttade hem till dem.
I det här skedet sökte hon även hjälp av Katrineholms kommun – och fick det. Hon gick på möten och var spelfri i ett år och elva månader. Men så tog mötena slut och snart började hon spela igen.
Både kommunen och landstinget har stöttat henne på olika sätt, men enligt Malin har stödet aldrig varit ihållande och kontakten hon haft har ofta varit med någon som inte är insatt i ämnet.
– Ibland önskar jag att jag skulle vara alkoholist eller narkoman i stället, då är jag säker på att hjälpen hade varit bättre, säger hon.
Senaste gången Malin spelade var i slutet av sommaren, sedan dess har hon hållit sig ifrån. Denna gång menar hon att det till stor del beror på stödgruppen som hon tillsammans med en vän startade under hösten. Gruppen heter GA Katrineholm och de träffas en gång i veckan för att prata om sitt spelberoende.
– Man får lätta på trycket utan att någon dömer en. Alla är välkomna, jag vet att behovet är stort i stan, säger hon.
Malin är i dag i 30-årsåldern och tycker att hon mår bra. Hon sköter sitt jobb och lever tillsammans med sin man och sina två barn. Att hennes man orkat stanna kvar hos henne under de tio senaste åren förstår hon dock inte riktigt.
– Han kanske är lite korkad. Nej, men det är en sådan jäkla tur att jag har honom. Men det känns inte kul att tänka på hur mycket ångest jag har lagt över på honom.