Till skillnad från berg som Mount Everest, där högsta punkten ofta är en liten stensektion, är Kilimanjaros "topp" den högsta punkten av den forna vulkanens krater.
Plötsligt står hon där på en utslocknad vulkan i Tanzania – Afrikas högsta berg. Luften är tunn och de befinner sig en bit ovanför molnen. Linda Alexandersson Nordin ser solen gå upp över det berg hon har spenderat en vecka med att ta sig till toppen av. Det här är en stund hon har längtat efter och förberett sig på länge.
– Det var en väldigt häftig känsla att stå där uppe, säger hon och lyser upp.
Det var ändå ett bra tag sedan som hon bestämde sig för att ta sig dit. Hon hade varit på en föreläsning från ett företag som anordnar vandringsresor. Hon skulle egentligen ha åkt förra året, men behövde boka om den resan på grund av osäkerheten som pandemin förde med sig.
– Jag har alltid tyckt att det har varit spännande med berg och bergsbestigning. Jag och min sambo fjällvandrade lite för 20 år sen, men annars är jag inte en friluftsmänniska. Vandringen har kommit på senare år.
Kilimanjaro, med sina 5 895 meter över havet, kräver varken rep eller stegjärn för att bestiga. Det går ut på att vandra. Men det betyder inte att det bara är att ge sig iväg.
– Man måste ha lite kondition, vilket jag kanske inte har, haha! Men vi hade förberedande träffar på Teams och man skulle träna lite själv så jag försökte följa det hyfsat. Jag gick mycket innan, backträning med ryggsäck, men man behöver inte vara maratonlöpare. Vi hade fått en noggrann packningslista med utrustning och skor och så.
Kilimanjaro är Afrikas högsta berg och sträcker sig 5 895 meter över havet.
Efter flygresan samlades de nio deltagarna i staden Arusha, varifrån de åkte buss till nationalparken berget är en del av. Många av deltagarna anlände med en vandringspartner, men inte Linda.
– Jag åkte själv och kände ingen i gruppen innan. Jag tyckte faktiskt att det var helt okej att åka själv, men veckan innan jag skulle åka var jag i upplösningstillstånd och ville nästan avboka.
Varför ville du göra det här?
– Jag ville nog utmana mig, jag hade inte heller berättat för så många innan jag åkte. Mina kollegor visste bara att jag skulle vara ledig, de var nästan arga på mig för att jag inte berättade. Men jag skulle bli ännu mera nervös om alla visste och skulle fråga massa saker om det.
Här står Linda Alexandersson Nordin vid Lemosho gate som ligger på bergets nordvästra sida.
Själva vandringen beskriver hon som relativt lugn, trots att det var en lång väg att gå och de fick sova i tält under de kyliga nätterna.
– Man kommer in i något meditativt, man är mest i sina egna tankar. Det som var jobbigt var själva toppturen, den sista biten, den är väldigt brant. Då gick vi på natten för att kunna vara på toppen i soluppgången, säger hon och fortsätter:
– Man fick inte riktigt den där känslan av att man var jättehögt uppe. Men sista natten kände jag att jag blev lättare flåsig och hade sämre aptit.
Deltagarna sov i tält längs vägen och nätterna kunde bli riktigt kalla.
Efter att alla tagit bilder vid skylten på toppen var det dags att börja traska tillbaka.
– Då skulle man gå ner igen i det här grustaget under flera timmar. Då var jag fortfarande lite euforisk. Men det är jobbigare att gå nedåt, det var då jag fick träningsvärk. Sen kastade jag upp en bild på Instagram bara, jag tror att det var många som blev rätt förvånade när de fick se det.
Och reaktioner fick hon:
– Många har varit imponerade, de tycker att det är häftigt.
Den rutt till toppen Linda valde tar en vecka att vandra.
Har du fått mersmak på bergsbestigning nu?
– Jag är lite sugen på en gruppresa till Mount Everests basläger, faktiskt. Då går man drygt 5 000 meter upp. Eller så kanske jag tar Kebnekaise.