Det går fort att räkna antalet bilar på parkeringen utanför Ericssons fabrik i Katrineholm. Det är ett år sedan varslet kom. Ett besked som förändrade livet för de drygt 450 som arbetade här, men även anhöriga och underleverantörer.
Så gott som alla anställda har lämnat arbetsplatsen, men fem personer är kvar för att övervaka nedmonteringen av utrustningen och återställandet av lokalerna. Conny Hansson, som tidigare var ordförande i den lokala facklubben i Ledarna, är en av dem.
– Vi är fem Ericssonanställda kvar som håller koll på hantverkarna, fastighetsskötarna och sköter lite administration. Men det blir mindre och mindre. Mycket handlar om att återställa allt det som byggts på genom åren. Nu handlar det om att ta bort maskiner, innertak och el- och datakablar. Det är inte så ansträngande, men vi har fortfarande ansvaret för säkerheten här, säger han.
Vi träffas utanför entrén som bara är ett par år gammal och hör till den senaste tillbyggnaden. Tidningen får inte komma in i lokalerna. För det sätter företaget stopp.
Conny Hansson målar upp en tämligen lugn, men samtidigt väldigt melankolisk tillvaro innanför väggarna.
– Vi har gått från åtta kaffeapparater till en. Från årsskiftet har det varit väldigt vemodigt. Allt som är Ericsson, allt som är unikt, tas ner. Allt som satt i väggarna. På det sättet är det inget roligt att vara kvar här. Det är en epok som tar slut för Katrineholms del, säger han.
De som är kvar gör sitt bästa för att hålla uppe stämningen och försöker att inte ta så allvarligt på allting.
– Vi håller inte så hårt på tiderna längre. Om någon behöver göra något ärende på stan är det okej. Vi hjälper varandra. Sedan skojar vi mycket och försöker hålla humöret uppe.
Förra veckan revs labbdelen ut.
– Det var det senaste som byggdes om här, för ett par år sedan. Det kostade runt 40 miljoner kronor tillsammans med en ny reception och en kontorsdel, berättar han och nickar mot några tomma fönster.
– Det skulle vara förskräckligt för Katrineholm om det inte kom något nytt i de här lokalerna i stället för oss.
Den sista mars slutar två till av de Ericssonanställda. Men Conny Hansson och två till är kvar till slutet, den sista juni. 15 år har han arbetat här, senast inom produktion och materialflöden. Än vet han inte vad han ska göra efter att porten till fabriken slagits igen för gott.
På frågan vad han kommer att sakna mest blir svaret detsamma som från flera andra som har jobbat här.
– Kollegorna. De finns där ute, men jag träffar dem inte lika mycket i dag. Ett nytt jobb går alltid att hitta, men det tar tid att bygga upp en gemenskap.