Jessica Carlson säger att medberoende ofta är en grupp som glöms bort. Men på Mercur finns stöd att få även för dem.
Till beroendeenheten Mercur på Friggagatan kommer personer med alkohol- och narkotikamissbruk samt spelberoende för att få hjälp. Men här finns även hjälp att få för den som är medberoende, det vill säga anhörig eller närstående.
– Det är en målgrupp som ofta glöms bort eftersom det inte är sjukdomsklassificerat att vara medberoende. Det finns ingen längre behandling för dem, även om det skulle behövas, säger Jessica Carlson, som arbetar dels som alkohol- och drogterapeut, dels som anhörigterapeut.
I samhällskriser, liksom under sommaren, tenderar drickande, drogande och spel om pengar att öka.
– Vi ser redan nu, efter sommaren, att inkomna samtal både från anhöriga och beroende har ökat.
Anhöriga som söker sig till Mercur vill ofta ha råd och stöd.
– Många beskriver en bottenlös förtvivlan. Man har ett okontrollerat begär att kontrollera en annan människas beteende. Så man vädjar till förändring. Man hotar, bönar, ber, men inget av det man hittills gjort har hjälpt, så man försöker lite mer och lite mer. Till slut tappar man bort mig själv.
Enligt statistiken har tio procent av befolkningen en beroendesjukdom. För en stad i Katrineholms storlek innebär det, enligt statistiken, 3 400 personer.
– Runt varje beroende finns minst fem personer som får sin livskvalitet försämrad. Det innebär 17 000 personer. Det är halva befolkningen, säger Jessica Carlson.
I oktober arrangerar hon en anhörighelg. På programmet står föreläsningar, diskussioner och reflektioner.
– Vi fokuserar på att förstå att det här är ett krig som man inte kan vinna, kriget mot drogen. Det är inte ditt jobb att laga en annan människa. Man behöver träna på att ta hand om sig själv. Oavsett vad den beroende väljer att göra eller inte göra, så får det inte ta över hela ens liv.
– Jag upplever att vi på Mercur är bra på att ge hopp. Även om det inte alltid går som vi vill, så finns det hopp. Hopp om förändring.
Enligt Jessica Carlson är det viktigaste av allt att få träffa andra personer som delar samma erfarenhet.
– Det handlar om känslan av att inte vara ensam. Jag är helt övertygad om att ju mer vi pratar om det här desto mer biter vi huvudet av skammen. Och när vi biter huvudet av skammen kommer fler att våga be om hjälp och göra en egen beteendeförändring.
I dag, menar hon, att många människor lider i det tysta.
– De utplånar sig själva genom att försöka älska en annan människa till nykterhet och drogfrihet. Det är en fullkomlig maktlöshet. Det spelar ingen roll vad man gör. Vill den här personen dricka och droga så gör han eller hon det.
Enligt Jessica Carlson är risken stor att man glömmer bort sig själv. Det kan vara förödande.
– När man tänker på alla drömmar och mål som man har försakat, till förmån för att försöka ta hand om en annan människa som otacksamt inte tar emot hjälpen, finns risken att man blir bitter. Bittra människor riskerar att ruttna inifrån.
"De som tyckte synd om mig åt jag till frukost", berättar Jessica Carlson som arbetar som bland annat anhörigterapeut på Mercur i Katrineholm.
– Jag brukar säga att jag tycker om, jag värnar om och jag håller om, men jag tycker aldrig synd om, säger Jessica Carlson bestämt.
Hon är själv nykter alkoholist sedan många år tillbaka.
– De som tyckte synd om mig åt jag till frukost. Jag var ständigt proppmätt. I grunden var jag inte en ond individ, men i min sjukdom blev jag beräknande och manipulativ. Det var ett sätt för mig att överleva kaoset.