"Man måste skoja till det lite, annars blir det för tråkigt", säger Arne Karlsson, 95 år ung.
– Det har sina sidor att bli gammal, säger Arne Karlsson, medan han långsamt slår sig ned i fåtöljen i sitt ljusa hörnvardagsrum. Och han om någon borde veta: han föddes 1929 – strax innan börskraschen i USA förvandlade det glada tjugotalets högkonjunktur till den finanskris som kom att kallas den stora depressionen.
Han var det äldsta barnet i en skara av sju ungar och växte upp i den lilla byn Husby utanför Bie. Han började tidigt att jobba. Som 13-åring blev han springpojke på Konsum på Köpmangatan, nuvarande Coop Kvarnen, innan han uppgraderades till expedit och fick sitta i kassan.
Sitt första uppdrag som butiksföreståndare hade han på Konsum i Marsjö. Den tjänsten knep han genom att med rätta gissa sig till att ingen annan skulle söka det, eftersom det låg så avsides. Då var han fortfarande en tonåring som väntade på att få mönstra.
Senare har han varit butikschef i 20 år för Konsumbutiker på Djulökvarn, Floragatan och Sveavägen. Idag är ingen av dem kvar. Han har också drivit en bensinstation i Finspång, en kiosk vid gamla kyrkogården och varit arbetsledare på Samhall.
– Jag har aldrig varit rädd för att jobba. Det har hänt väldigt mycket och jag har alltid varit nyfiken.
Efter mammans bortgång tog han och hustrun Viola över föräldrahemmet i Husby där de odlade sina egna grönsaker. De senaste 18 åren har han varit helt själv efter att hans kära Viola gått bort. Sedan dess har Arne hållit sig igång med att träffa vänner och att promenera, och någon brukar han alltid hitta att samtala med.
– När jag inte hade något för mig gick jag ner till stolarna utanför Kvarnen och väntade på att nån skulle komma som man kunde prata med. Jag lever upp när jag får prata med folk, jag vill få vara social.
"När jag inte hade något för mig gick jag ner till stolarna utanför Kvarnen och väntade på att nån skulle komma som man kunde prata med. Jag lever upp när jag får prata med folk, jag vill få vara social", säger Arne Karlsson.
Men förra året tyckte Arne, då 94 år, till slut att det hade blivit för långtråkigt. Under kort tid hade tre av hans närmaste vänner också gått bort, benen började kännas stela och balansen hade blivit sämre. Han hörde då för första gången av sig till kommunen för att ansöka om att få en lägenhet på äldreboende.
– Men de skrattade bara åt mig och sa att jag var för pigg.
Han tror att den reaktionen kan bero på att han i möten med andra ofta uppfattas vara i bättre skick än han känner sig.
– Alla säger att jag ser så pigg ut, och det blir väl nåt negativt när jag söker boende, att jag kan prata och skoja.
När han som tonåring blev butiksföreståndare i Marsjö bodde han i samma byggnad som butiken, men man behövde gå ut för att komma till butiken.
"Så jag sågade ett litet hål i väggen för att kunna krypa direkt in i butiken", erkänner han med ett busigt, pojkaktigt leende.
Arnes 20 år yngre bror Lennart håller med:
– Han lever ju upp när han får sitta och umgås med folk, men det är annat när han tvingas sitta ensam i lägenheten hela dagarna.
Arne berättar att han inte har haft något problem med ensamheten tidigare.
– Dels har jag haft ett stort intresse för att läsa, baka, laga mat och spela på hästar – jag har alltid haft något att syssla med. Men nu när jag inte orkar blir det många timmar på dagarna som är ensamma. Jag kommer inte heller ut som förut nu när benen är sämre, jag törs inte gå utan rullator inne längre.
Lennart Karlsson, till vänster, är 20 år yngre än storebror Arne.
"Farsan sa som det var, att jag inte var påtänkt men att det ändå var roligt när vi fick dig, jag var välkommen i alla fall", berättar han roat.
I mars i år ansökte han än en gång om plats på äldreboende, men fick återigen avslag. Han säger att anledningen är att han idag har för lite hemtjänst för kunna få plats.
– Det där är rena lögnen, två av mina vänner har fått komma in på boende utan att ha haft en timme hemtjänst, men det vill de inte lyssna på. Jag går så dåligt numera och blir trött och orkar inte det jag har gjort tidigare. På ett boende har jag personal i huset och mat som är nylagad, istället för såna här lådor man kan få hem.
För någon vecka sen fick han hemtjänst, vilket är något han fortfarande försöker vänja sig vid.
– Jag har lite svårt med det där, jag känner mig inte helt trygg när de är här och springer, säger han och lillebror Lennart lägger till:
– Han hör ju lite dåligt, så han hör inte alltid när de plingar på och rätt som det är så står de där i hallen.
Förra året tyckte Arne, då 94 år, till slut att det hade blivit för långtråkigt. Under kort tid hade tre av hans närmaste vänner också gått bort, benen började kännas stela och balansen hade blivit sämre.
För en månad sedan opererades Arne för tjocktarmscancer. Efter det orkar han mindre och har svårt att lyfta tungt. Ena ögat har drabbats av gula fläcken och han är nästan blind på det andra.
Den första januari planeras dessutom ett stambyte i Arnes lägenhet. Under sex veckor kommer han inte att kunna använda sitt badrum utan behöver ta sig ner från tredje våningen, nedför trapphissen och ut på gården för att gå på den tillfälliga toan utomhus.
– För kunde jag springa ner, men nu skulle jag inte hinna dit, speciellt inte om det var kö.
Nu står dessutom trapphissen stilla, sedan ett hjul har gått sönder. Det har påverkat Arnes möjligheter att komma ut om dagarna.
– Den har stått i tre veckor nu, de säger att det är semesterstängt och att de inte kan få tag på delar. Jag får inte lyfta rullatorn efter operationen så jag får stå där och vänta. En dag fick jag sitta i nästan en timme innan någon kunde hjälpa mig.
Trapphissen i Arnes lägenhet är numera trasig och har väntat på reservdelar i flera veckor. Det gör det svårt för honom att komma ut eftersom han inte får lyfta rullatorn själv efter tarmoperationen.
I Katrineholms kommun finns det två servicehus och åtta vård- och demensboenden. När en ansökan kommer in bedöms personens platsbehov av en biståndshandläggare på kommunen.
Johanna Karlsson, ordförande för vård- och omsorgsnämnden, berättar att Katrineholm visserligen har kö till lägenheter för äldre, men att den inte är så lång.
– De senaste siffrorna visar att vi har elva personer som väntar på plats. Jag skulle inte säga att vi har så lång kö jämfört med andra kommuner av samma storlek, säger hon.
Bedömningen, som utgår från socialtjänstlagen, tar hänsyn till flera saker, men inte – som i Arnes fall – hur gammal man är.
– Det är inte åldersbaserat utan beror på vad man har för behov. Man ska ha ett sånt omfattande vårdbehov att man inte klarar sig med hemtjänst.
Arne berättar att han blir allt mer isolerat i sin tvåa på Sibeliusgatan, allt eftersom han blir stelare i benen och orkar allt mindre.
Den 95-åring vi har pratat med får höra att han är för frisk, vad säger du om det?
– Jag kan inte uttala mig om enskilda fall, men generellt brukar man utöka hemtjänsten först om det finns ett vårdbehov. Men det är kluriga bedömningar biståndshandläggarna gör, det är inget lätt jobb.
Kan det bli lite väl byråkratiskt ibland?
– Man gör en bedömning utifrån varje person så jag skulle inte säga att det är byråkrati. Man har socialtjänstlagen och riktlinjer att följa, men det är alltid en individuell bedömning.
För ensamheten, som för Arne är en av anledningarna till varför han inte vill bo kvar själv, tycker Johanna Karlsson att det finns andra lösningar att ta till.
– Där har vi andra insatser för att minska just ensamheten, som dagverksamhet.
"Jag har jobbat hela livet och gjort rätt för mig, varför ska jag inte kunna få leva lite fint på ett boende de sista åren jag har?", frågar sig Arne Karlsson.
Nu sitter Arne och hans bror Lennart och formulerar sitt överklagande på det avslag de har fått från kommunen. Arne tycker att ålder ändå borde spela någon roll i den bedömning som görs. Hans resonemang är att det handlar om att ge äldre en värdig sista tid i livet.
– Har man levt i 95 år har man en kortare tid kvar, så är det. Jag har jobbat hela livet och gjort rätt för mig, varför ska jag inte kunna få leva lite fint på ett boende de sista åren jag har? Det retar mig som tusan, det känns inte rättvist.
Vad skulle du helst vilja?
– Det bästa skulle nog vara att komma in på Igelkotten där brorsan Rolf bor. Vi har umgåtts mycket, tänk om vi skulle kunna vara tillsammans sista tiden i livet också.