– Nä nä, det är gården, inte mig som bron uppkallas efter, säger Erik Östdal Gustavsson.
Nej det står i förslaget från 8 februari att det ska "hedra en person som fortfarande är vid liv".
– Jävlar, de har inte meddelat mig, får jag titta!
En fårad näve rycker åt sig förslaget, över ett köksbord belamrat med handlingar från Gustavssons senaste bokprojekt: memoarer ("Om jag inte får hjärnblödning inom ett par månader"). Vi sitter i den idylliska stugan på Duveholmssjöns södra strand, inte långt från gården där Gustavsson mjölkade kor som barn.
Varifrån kommer ditt idrottsintresse?
– Utifrån alla dessa bönder, nu har 19 av 20 försvunnit. Jag är förbannad på de där som tvingade alla bondgårdar att lägga ned för 40 år sen. Men jag spelade fotboll och lite bandy på sjöarna på vintern.
Vad har du för tips om man ska hålla sig glad och lycklig?
– Var mycket aktiv i allting. Och ge fan i att jävlas med folk. Och ta hänsyn så gott det går. Arbete, arbete och arbete.
Hur känner du inför Katrineholms-Kurirens förändring genom åren?
– Mitt hjärta blöder. Framför allt för att de inte har någon högaktiv familjeredaktion. Inte orkar ringa begravningsbyråerna på förmiddagen och fråga: Har någon dött?