Albin Jonsson fick en av enbart åtta platser som fylldes av omkring 300 externa sökande till den betalda utbildningen till lokförare. "Jag har sällan varit nedstämd under utbildningen, just för att jag känner mig utvald", säger han.
Efter att ha läst ekonomi på gymnasiet och strax därefter påbörjat en högskoleutbildning till personalvetare trodde den tonårige Albin att han hade hittat rätt. Ett vältempererat kontor, regelbundna arbetstider samt lediga helger och kvällar väntade. Framtiden såg ljus ut.
Men en känsla av att något inte stämde började smyga sig på. Jobbet han utbildade sig till kändes inte helt rätt.
– Jag ville ha ett jobb man kunde släppa när man är färdig och en utbildning som inte tog så lång tid. Jag började att titta mig omkring och såg att MTR skulle starta en betald lokförarutbildning. Jag sökte i juli, fick antagningsbesked i augusti och började i oktober, berättar han glatt.
Men det var långt ifrån säkert att han ens skulle bli antagen. Många sållades bort redan i de inledande urvalstesterna, kvarvarande sökande fick sedan genomgå psykologtester, psykologintervju och hälsoundersökning.
– Man måste vara både psykiskt och fysiskt lämplig. Man måste vara stresstålig, kunna fokusera under lång tid och samtidigt reagera snabbt när något händer.
Till slut blev Albin ändå välkomnad till utbildningen, och det på en av enbart åtta platser som fylldes av någon av de 300 externa sökande.
– Jag har sällan varit nedstämd under utbildningen, just för att jag känner mig utvald. Jag är otroligt tacksam över den här möjligheten och ser fram emot att få köra tåg själv om några månader.
Utöver den 44 veckor långa grundutbildningen, där man lär sig om järnvägen mer generellt, får man en några månader lång intern lokförarutbildning på ett järnvägsföretag innan man examineras i både körning och teori. Albins praktik görs på pendeltåget i Stockholm, där han också kommer att jobba från och med i höst.
– Jag tycker att det är jättekul. Det är väldigt intensivt, det är ganska få minuter mellan stoppen och det är mycket som påverkar om man kan hålla tiden. Men det är kul, för man hinner aldrig ha tråkigt.
"Just nu trivs jag väldigt bra på pendeln, men jag tror att det är nyttigt med omväxling, så jag är öppen för att prova annat i framtiden", säger han om arbetet på pendeltåget i Stockholm.
Efter den betalda utbildningen är Albin Jonsson och hans klasskompisar garanterade jobb. Albin kommer att få behörighet att jobba som lokförare i hela Sverige, men kommer under en viss tid att vara bunden till just pendeltågen i Stockholm.
– Sen är jag fri att jobba var jag vill. Det är schysst, jag och mina klasskamrater märker att vi är betydelsefulla för företaget.
Han skulle rekommendera fler att söka sig till lokföraryrket. Dels är det just nu ett bristyrke, och dels är det ett sätt att komma ifrån kontoret.
– Man är aldrig för gammal för att bli lokförare, det finns de som utbildar sig efter 50. Det är inte för alla men det passar många.
"På lokförarutbildningen är det jätteviktigt att man lär sig saker på djupet: vad som händer om det sker en olycka och i vilken ordning man ska göra saker. Man har ansvar för så många personer när man kör tåg och säkerheten på järnvägen i Sverige går inte att kompromissa med", säger Albin Jonsson.
Under utbildningen har han hört folk fråga sig om yrket kommer att vara kvar om några år, sett till den snabba tekniska utvecklingen generellt och mer specifikt framstegen inom AI och självkörande fordon.
– Men jag känner mig trygg. Järnvägen i Sverige har inte kommit tillräckligt långt för att klara sig utan förare, så jag är inte orolig för att lokförare kommer att försvinna inom de närmsta 20 åren.
Sen finns det en annan risk som är mindre trevlig att prata om – risken att bli föraren som kör det tåg som kolliderar med en människa. 2021 bedömdes det att 79 av de 95 personer som omkom efter att ha blivit påkörda av tåget var självmord. Det innebär att det i snitt var 1,5 person varje vecka som tog sitt liv på detta sätt.
– De sa på flera av intervjuerna att det troligtvis kommer att hända oss alla någon gång. Vissa klarar sig i 20 år medan andra får uppleva det på praktiken. Men man kan inte sitta och vara rädd för att det ska hända. Jag har accepterat risken, och litar på att jag får stöd av min omgivning och arbetsgivare då. Jag tycker att det är bra att man tar upp det. Man får tänka att det är ens tåg som kör på personen och det enda jag som förare kan göra är att tuta, nödbromsa och titta bort.
"Det får plats 1800 resenärer på tåget som man ansvarar för. Då känns det som att jag gör något viktigt. Jag ser människor som är finklädda, som har varit och ätit på restaurang eller varit på fest. Det tycker jag är kul, då har jag inget emot att jobba.", säger Albin Jonsson om jobbet på pendeln i Stockholm.
En annan baksida med jobbet är möten med människor som är arga och frustrerade över förseningar och inställda tåg.
– Vi är ju ansiktet utåt så det är vi som får ta smällen när något händer. Men vi är egentligen längst ner i rangordningen. Vi rättar oss efter trafikverket, trafikledningen och anläggningen. Det enda vi kan göra vid ett stopp är att ge fortlöpande information och förklara så tydligt som möjligt varför vi är försenade eller står stilla.
Under den senaste tiden har också tågvärdarna diskuterats flitigt i media. Speciellt efter att MTR bestämt sig för att ersätta tågvärdarna med kameror på pendeltågen, vilket har mött kritik från facket. Albin säger att han förstår kritiken, men har ändå tilltro till arbetsgivaren.
– Jag funderar på vad som skulle hända om jag skulle svimma eller om något akut händer och folk får panik. Där kan en tågvärd vara med och informera, eftersom jag som lokförare har annat för mig. Jag tror att många förare blir stressade över faran att inte räcka till. Men någonstans får jag lita på att det kommer att finnas bra rutiner.