Jag kan, utan att gå för långt, säga att City konditori i Vingåkers bakverk besjälar min barndom och de minnen som jag har av mina morföräldrar. Förmodligen är jag inte ensam om mina starka minnen.
Min morfar, Berga-Kalle i Österåker, var aktiv inom Sparbanken. Han var med på de flesta ställen och tyckte om att träffa folk. Det var på morfars bankmöten som relationen till tårtan började. Det finns säkert någon som kan historien bakom att tårtan började kallas för just banktårta? Som barn fick jag förklarat för mig att det var det man åt på ett bankmöte.
Så länge jag kan minnas har banktårtan serverats vid släktens begravningar och födelsedagar. När jag fyllde 20 år åkte familjen, från Eskilstuna, till Vingåker enbart för att inhandla tårtan. Det är en märklig tanke att cirkeln nu är sluten och att traditionen är över.
Min mormor, Ingrid, var duktig på att baka och uppskattade långa fikastunder med kokkaffe. Hon älskade konditoriets Windsor och köpte alltid fler än vad sällskapet krävde. Det har jag också gjort efter hennes bortgång. Windsor är en blandning mellan bakelse och bulle. Receptet är hemligt och jag ska inte ge mig på att gissa vad bakverket består av.
Windsor har varit obligatoriskt så fort familjen har besökt sommarstugan i Vingåker, oavsett om det har rört sig om lövkrattning på hösten, granhuggning på vintern eller ett längre sommarbesök.
Efter mina morföräldrars bortgång har jag ätit bakverken med andakt. Smakerna är så starkt förknippade med minnen att det är omöjligt att inte uppleva gemenskapen på nytt.
Nu har jag nåtts av beskedet att konditoriet ska stänga. Jag vet att min mormor och morfar hade blivit bestörta och för egen del känns det som att en del av de, som jag har kunnat ha kvar, försvinner.
Det är dags att lyfta på hatten och säga tack. City konditoriets bakverk har gett mig fina minnen och blivit en länk mellan mig och de som jag vill minnas.