Häromveckan såg jag på Facebook hur en bekant hade som mål att resa till 50 länder innan hon fyllt 30, och hon lyckades precis. Direkt gjorde sig min reseabstinens påmind, som alltid när jag hör något om resor. Jag får svårt att sitta still och en obarmhärtig rastlöshet infinner sig. Att jag kan ha brist på pengar eller tid gör detsamma. Fingrarna kliar efter att börja planera och räkna på resekostnader. Hur mycket pengar behövs för att överleva i landet per vecka? När är bästa månaden att resa dit? Finns det gratis internet på vandrarhemmen?
För jag är en sådan där jobbig typ som måste resa i tid och otid för att må bra. En kamera i ena handen och en biljett i den andra är för mig en oslagbar kombination. Då får jag göra de två saker jag älskar mest i hela världen – resa och fotografera. Inom mig pågår därför ett ständigt reseplanerande, och oftast har jag tänkt ut precis hur jag vill ha det innan jag ens har hälften av vad som krävs ekonomiskt för att det ska fungera. Men det har löst sig i slutändan ändå.
Efter studenten var jag i Australien i ett halvår, där jag jobbade och reste runt, upptäckte att jag är världens sämsta surfare och att jag är alldeles för orädd för livsfarliga ormar för mitt eget bästa. Efter ett jobbår i Norge åkte jag ut igen på en jorden runt-resa, där jag prickade av säkert tio saker på min bucket-list. Ni vet – simma med vilda delfiner, hoppa bungyjump, fallskärmshoppa och det köret. Och nu förra sommaren åkte jag på en spontan tågluff genom Europa, där jag som en typiskt hemmablind person chockades över hur förvånansvärt vackert det var överallt.
Lika bra som platserna är människorna. De människor jag träffat som backpacker känner jag lika starkt band till nu som för flera år sedan, då vi lärde känna varandra. Det är något med att alla backpackers är långt hemifrån som gör att vänskapsbanden dem emellan stärks mycket snabbare än vanligt.
Samtliga resevänner runt om i världen gör mig varm i hjärtat när jag tänker på dem. Nu senast var för bara några dagar sedan, då jag i brevlådan fann fem otroligt fina hemmagjorda armband. Det var från en snäll italienska som jag träffade förra sommaren på ett tåg mellan Schweiz och Italien. Vi pratade i några timmar, och jag sade att de enda souvenirer jag köper är just sådana armband som hon tillverkar, ett från varje land jag besöker. Det mindes hon, och skickade dem över hela Europa, bara sådär. Då är det lätt att bli sentimental.
Skulle jag sitta där med 50 armband när jag fyller 30 år skulle jag vara otroligt lycklig. Men klar, det blir jag nog aldrig.