När jag var liten var jag den som ramlade på kalhygget i skogen. Prickiga gummistövlar som fastnade mellan stock och sten. Min bror föll ned på knä av andra skäl. Han var den som hittade de gula haven, som ofta var fler än sju, och säkrade svamprundans vara eller icke vara.
Jag var den som hittade minst svamp, men tyckte om känslan av att hela familjen gav sig ut i skogen och letade efter mat. Det sådde ett frö i mig.
Numera är jag en av de familjemedlemmar som har egna svampställen. Varje år återvänder jag som en flyttfågel och ikväll är det dags igen. Jag ska ensam åka till sommarhuset i Vingåker, ta på mig gummistövlarna och ge mig ut i skogen.
Det fantastiska med att ge sig ut i skogen med ett syfte, i mitt fall att plocka svamp, är att det upptar större delen av ens tankevärld. Man är åter i naturtillståndet och letar efter mat. Jag har en vän som jagar och hon beskriver samma känsla.
Skogen ger mig en chans att komma ikapp mig själv och samtidigt får jag vara med om det storartade i att plocka mina egna kantareller. Det viktiga är inte hur mycket svamp jag hittar, utan själva känslan av att plocka svamp på de ställen som jag har plockat på sedan jag var liten.
Eftersom svampplockningen gjorde ett starkt intryck på mig som barn tycker jag om mat och att odla den på egen hand. Hemma i Danderyd odlar jag och min sambo bland annat citroner och fikon.
Kontrasterna mellan kantareller och medelhavsväxter är stora, men känslan av att äta svamp som man har plockat och citroner som man har odlat är likartad.
Till dig som någon gång har plockat svamp och sammanfattar den upplevelsen med en tom svampkorg och skogsbetingade olycksfall vill jag säga: Håll ut. Det blir bättre.
Dina eventuella fysiska hinder törs jag inte lova något om, men svampen återvänder och till slut har du dina guldgruvor. Ikväll ska jag återse mina.