Det är säkert inte bara jag som tänker på en speciell person när jag vill bli på bättre humör, och glömma allt dumt som finns. Flera tänker säkert på sin partner, sitt barn, barnbarn, en vän eller kanske sitt husdjur. Jag tänker på Jenny.
Vi jobbade tillsammans i våras på en stor tidningsredaktion i Malmö. Utanför redaktionen satt en vänlig man och tiggde, och lite längre bort satt en kvinna utanför en bokhandel. Jag undrade flera gånger hur hon, som satt på kall betong dag ut och dag in, kunde vara så glad och vänlig mot alla som går förbi, trots att det säkert fanns människor som var elaka. Hon log alltid varmt mot mig med huvudet på sne som om jag var hennes vän och sa hej när jag gick förbi varje morgon.
Nu tänker jag att det nog var Jenny som gav henne leendet.
För tack vare henne hade Corina och Sebastean som de heter, haft en säng att sova i de senaste veckorna. Jenny hade öppnat upp sitt hem efter att de varit i Rumänien och hälsat på sina barn, och tagit med sig presenter tillbaka till Jenny och hennes barn. De ville visa hur tacksamma de var att hon hjälpt dem hitta en busstabell. Jenny hade inte accepterat att de skulle sova på en parkbänk under natten, och erbjöd dem sitt gästrum och sa att de kunde stanna så länge de behövde.
Jag vet inte hur många som skulle öppna sina hem för två främmande personer, men det gjorde hon. Och hon ångrade sig inte. Samtliga blev gladare, både hon, hennes familj och de hon hjälpte, och huset var mer ordningsamt än någonsin förut. Råkade Jenny lägga sin dotters kläder lite slarvigt i badrummet, kunde de plötsligt ligga fint ihopvikta.
När Corina och Sebastean sedan hotades om vräkning i sitt hemland eftersom de inte kunnat spara ihop tillräckligt med pengar, lyckades Jenny och hela tidningsredaktionen genom en hemlig Facebook-grupp tillsammans samla ihop tillräckligt med pengar för att Corina, Sebastean och deras barn skulle kunna ha kvar sitt boende i sitt hemland, på bara två dagar. Vissa anställde dem för småjobb här och var, skänkte kläder och leksaker. Det sista jag hörde var att de nu var tillbaka i Rumänien, med mat på bordet, utan vräkningshot och barn med glittrande ögon som sa att "i morgon ska jag gå till skolan i nya kläder". Innan insamlingen visste ingen på redaktionen namnet på Corina och Sebastean, eller hur Jenny hjälpt dem. Hon hade varit en hjälte i tysthet.
Godheten och omtänksamheten finns där. Vi måste bara titta lite noggrannare, så hittar vi nog det där leendet som någon fått.