Jag trivs helt enkelt bäst i långbyxor, men denna sommar radar evenemang som kräver klänning upp sig. Och vem vet? Jag kan ju ha ändrat mig och kommer ut som romantisk shabby-chickare med volanger och tygsjok svepande kring benen.
Ett av skälen till att jag sällan använder klänning är att jag inte vill gå med bara ben. Mina ben är förvisso fantastiska: de är starka, stabila och smärtfria och fungerar utmärkt att gå med, att dansa med, att rida med och att lägga upp i soffan när jag vill slappa.
Men rent visuellt lämnar de en del övrigt att önska. Delvis på grund av dålig omvårdnad. De lider brist på vaxning, smörjning och peeling och förmodligen ännu mer saker som jag inte känner till.
Ingen klänning i världen blir riktigt snygg om man har ben som är slarvigt hårbekämpade, vitblåa och fnasiga, tänker jag. Och nu var det dags att dra på sig sommarblåsan och fira att yngste sonen gått ut grundskolan.
På väg ut från livsmedelsbutiken såg jag flaskan i hyllan. En lotion som skulle ge benen lyster och ha en subtil "self-tanner"-effekt. Ett tecken! Det var dags att plocka fram rakhyveln och få bruna ben utan sol.
Så efter duschen samma kväll smorde jag in hela benen. Krämen var lättapplicerad och jag kände mig säker på att jag fått till ett tunt, jämnt lager.
Det såg bra ut, och jag gick och la mig. På morgonen efter såg det också okej ut. Men på eftermiddagen hade något hänt. Runt anklarna lyste orange-bruna fläckar, och en bit ner på fötterna såg man en skarp gräns mellan vitt och orange. Dessutom upptäckte jag att jag var brun mellan fingrarna och hade missfärgade handflator.
Alla ni som har gjort det här misstaget själva vet naturligtvis vad som följde. Ett evigt men fåfängt skrubbande med diverse borstar, tvålar och peelingkrämer. Fejkbrännan satt tamejtusan hårdare än en riktig solbränna.
Jag övervägde starkt att ta fram de somrigaste långbyxorna men sedan struntade jag i det och smorde in fötterna och de minst bruna områdena på benen med mera lotion. Sedan satte jag på mig min nya klänning, ett par sandaler och gick på skolavslutning och lovade mig själv att aldrig mer kommentera Björn Ranelids ansiktsfärg.