Aldrig känns väl sommaren så över som när det är dags att säga hej då till sin sommarstuga. När du tar vara på matrester, packar bilen full med det du kommer att behöva även i stan och gör huset redo för höst- och vinterdvala. Kanske stryker du altanräcket med fingertopparna, ser ut över trädgården med blommor som säger att sommaren visst inte är slut än, och doppar tårna i sjön en sista gång. Försöker insupa synen av kvällssolstrålar som dansar över gräs och vatten.
Få saker är så förknippat med nostalgi för mig som min farmor och farfars sommarstuga. Alla midsommaraftnar släkten spenderade där med de traditionella fiskedammarna och lekarna. De tidiga morgnarna med dimma över ljummet vatten när det var dags att dra upp kräftburarna. De efterkommande kräftskivorna. Cykelturerna dit från Flen med diverse vänner och alla övernattningar på vinden.
Huset ligger på en höjd vid sjön, med utsikt över Valdemaren från både altanen och berget som hänger ihop med tomten. Därifrån kan du se himlen färgas rosa över vatten som glittrar som den mest glamorösa paljettklänning. Det var till den utsikten jag och mina kusiner stod och borstade tänderna när vi skulle sova över. Vi stod där i pyjamas i solnedgången med kvällsbris i håret, och tävlade om vem som kunde spotta tandkrämen längst. Helst ville vi pricka sjön, men eftersom det nedanför berget säkert är sju meter mellan sjön och oss högt upp på berget var det inte konstigt att vi aldrig träffade.
En övernattningskväll tog mina kusiner i tonåren med sig sina tio år yngre kusiner, nämligen mig och min kusin Sara, på en liten promenad mitt i natten. Vi smög ut från huset när alla vuxna sov, för att gå till kohagen bara en bit bort. Egentligen var det kanske inte så spännande eftersom vi bara klappade korna och plockade ärtor från åkern bredvid, men att det var natt gjorde det hela så otroligt spännande att vi fnittrade mest hela tiden. Vi höll det så hemligt att ingen av de vuxna tror oss när vi berättar om det idag.
Vi har många gånger åkt ut med båten, och det bästa jag visste som liten var att höra historien om tigrarna som bott på en av öarna vi alltid åkte förbi. Där hade naturfotografen Jan Lindblad fött upp tigrar för 35 år sedan, som han och hans fru sedan skulle släppa fria. Till slut hade tigrarna lärt sig simma över till fastlandet, och då fick de flytta därifrån.
Så det är rätt lugnt och tigerlöst i sommarstugan nu. Det mest spektakulära som hänt på senare tid är att Måns Zelmerlöw ville köpa huset bredvid oss. Det fick han inte. Men då slipper han ju också sorgen över att stänga dörren till sommaren.